Äsch för tusan.

Om man inte orkar träna själv kan man lika gärna åka iväg och springa ett lopp- snabbdistans i grupp är ju bättre än ensam!

-Väl?

Hjälp, det kommer att bli jobbigt. En mil planerad. Jag tar det bara som ett träningspass, och tänker att det alltid är en motivation att ta i när man har massor av folk runt sig. Ska dock erkänna att det är Petra som under gårdagens Valborgsfirande övertalat mig att springa (för övrigt mkt trevlig kväll!)

Foten är dock ett stort Aber. 10km asfalt är kanske intevad den behöver.

Men äsch- vila kan jag göra sen!

Wish me luck!

Mr Morton. Jag har inte saknat dig.

En av de gamla ”vännerna” jag dras med är Mortons syndrom. En smärta under framfoten som tycks ligga latent och bara vänta på att jag ska gå med dåliga skor en dag. Då kommer den. Titt som tätt. Det börjar oftast med att jag tappar man känseln under trampdynorna, sen någon dag senare kommer smärtan.

Nerv som är i kläm tydligen. Mellan metatarsalbenen. Idiotiskt. 

Har uptäckt att stetching och massage av plantarfascian ibland hälper. Vila hjälper kanske också? Troligen. Problemet är ju dock att det är lite svårt att undvika att gå… Undrar om detta återfall kan ha någonting att göra med att jag varit placerad på akuten de senaste dagarna, och stått o gått en ansenlig mängd?… Kan också vara så att mina inlägssulor sjunger på sista versen. (Dags att betala 1300kr för ett par nya?)

I torsdags blev det i alla fall 3×12 min intervaller runt Årstaviken efter skolan. Härligt pass i backarna! Idag skulle det ha blivit fartlek i Segeltorpsskogen, men nu får vi väl se hur det blir med den saken… Första åtgärden blir massage med liniment, NU.

Så här blir det när man gapar efter mycket. Jag hade planerat ett eventuellt Danderydslopp imorrn (troligen inte iofs), Springcross nästa lördag, eventuellt Milspåret och sedan Kvarntumloppet den 14e maj, och Landstingsmästerskapet i terräng den 18e. Massor av roliga lopp den närmaste måndaen som ni hör.

Nu får vi se vad det blir av mig och foten. Hoppas att det här är snabbt övergånget! Annars blir det ingenting alls istället.

Roligt med mycket valmöjligheter i ”lopp-väg”, men just nu känns det nästan mest ironiskt och retligt… Vi får se vad massage och en lugn jogg i skogen resulterar i idag! Hoppas Mr Morton bara stannar kortvarigt…

För det mesta har man rätt bra koll på sin egen prestation i olika situationer, även när det gäller de pass man kör- speciellt på bana. Där har man verkligen en kontrollmätt sträcka och man kan jämföra sina tider med tidigare pass:

– Woho, framsteg.

Eller

– Fy fasen vad tungt. Usla tider. Stumma ben.

Igår däremot körde vi ett superkonstigt pass på bana:

100m, 200, 300, 400, 400, 300, 200, 100. Gånger 3. Alltså tre stegar upp och ned. Med mindre vila ju längre inervallerna blev. 1min, 45s, 30s, 15s, 15s, 30, 45, 1min. Dvs bara 15 sekunders vila efter varje 400ing.

What? Ett riktigt annorlunda pass. Och riktigt jobbigt blev det i mitten. Samtidigt var halva passet (runt 100ingarna) jättelätt. Konstigt!

Snacka om att jag fick mjölksyra, stumnade och dog under andra omgångens andra 400ing. Sen var det bara en kamp att hänga på draghjälpen (det gick inte så bra, fick släppa ryggen och kämpa mot motvinden själv…)

Känslan igår var alltså: Jag hade ingen aning om jag gjorde bra eller dåligt. Ingen referens alls. Man kan ju inte alls hålla något högre tempo, för då dör man fullständigt! Däremot tror jag att de korta intervallerna, med lång vila (som kändes överdrivet lätta) är superbra för att lura kroppen att hålla ett högt tempo även på följande, längre intervaller. Mina ben är i alla fall oftast lättlurade!

Men, jag blev trött och det är huvudsaken. Benen är trötta idag, och det borde ju betyda att det gett något:)

Lite mer lätt att utvärdera var andra dagens övningar med Sim-Man. Och lite bättre gick det! Kanske är jag nu förberedd inför vad som komma skall på akuten imorrn?

Idag har jag och mina tre gruppmedlemar fått träffa Sim-Man

Mr Simulator.

Sim-Man är fantastisk. Han kan simulera vilket sjukdomstillstånd du vill (nästan), med andnings- och hjärt-ljud, pulsar i händerna, blodtryck i armen, och EKG. Man kan ge Sim- Man läkemedel, hjärt-lung-räddning, syrgas, och dropp. I samarbete med ”teamet” kan man rädda patienten och lindra besvären.

Man kan också få totalt hjärnsläpp in the face of stress.

Allt inför kameran, som ständigt rullar! Man måste ju kunna utvärdera (och skratta åt) sina insatser för att utvecklas… Idag upptäckte jag att:

• det är otroligt lätt att ”black-outa” när man plötsligt ska omsätta teori i praktik
• jag gärna faller tillbaka och litar på att någon annan tar huvudansvaret i situationer där det är flera ”läkare”
• att övning ger färdighet- första fallet var helt klart värst (katastrofalt?)

Tur att man får öva på dockor först:)

Och tur är även att det är ett tag kvar till man själv kommer att bära huvudansvaret i den verkliga situationen (på ett akutlarm.) Faktum kvarstår dock: Om man hamnar på AT i ex Gällivare, (där det inte finns någon bakjour på nätterna) så kommer man att ha ansvaret när det, kanske första natten, kommer in ett traumalarm…

Dags att lära sig att hantera stressen…

Ps: berättade jag att det bjöds pop-corn till dem som satt i rummet bredvid och tittade på hela förloppet på storbildsskärm?!

Ja, det kan man ju fråga sig…

Efter den långa vintern är man inte bara svältfödd på sol. De senaste fyra dagarna har jag, skogstokig som jag är, sprungit fram om tillbaka till och framförallt I Segeltorpsskogen. De som bor invid skogen och har sett mig jogga dit: torsdagkväll. frdag fm, lördag em, söndag morgon, måste ju undra om jag aldrig sett en skog förut. Varför kommer hon just hit, vareviga dag?

Jo- för att det är underbart.

Det går att få till helt olika pass där i skogen. Antingen ren terränglöpning, bland stock och sten, genom lera och över rötter (som idag med Anders och Christer, eller i fredags med Joh-Anna) eller snabbdistans i elljusspår och på grusväg, som igår. Igår, klämde jag till med snabb-distans, som för en gångs skull verkligen var värd namnet. 6,5km, kuperat blandat med platt, i sällskap med Petter och Pappa på de flacka delarna (de körde intervaller.) Inärapå 4.05 fart tror jag! Allt blir verkligen vad man gör det till, och jag gjorde det jobbigt och givande!(och roligt fakiskt!)

Så här i påsktider har jag lyckats få sällskap varje dag, och jag rekommenderar verkligen konceptet: Snabbdistans för mig (fram och tillbaka), intervall för den andra.

Idag hade jag planerat ett lite längre skogspass, och såg på Facebook att Anders o Christer tänkt köra 15km (svartvita slingan) i skogen kl 9 från Källbrink… Jag, som såklart sov till 9, startade vid 10 och sprang ”baklänges” för att möta upp den…  Kan ju avslöja att det var lite klurigt att hitta vägen, eftersom att banan bara är skyltad och markerad från ena hållet. Höll flera ggr på att ramla när jag försökte vända mig bakåt för att se om jag följde rätt stig. Men- jag hittade dem! Det blev totalt 2h löpning i solskenet idag…

Men jag har inte bara varit i skogen och sprungit i helgen.. Tvärtom! Mesta delen av tiden har spenderats med familj och vänner, vid matbordet! (eller matborden snarare.)

Påskmiddag hos mina föräldrar igår. Påsklunch och middag hos Petters familj idag. Mat, mat, tårta, godis, mat, godis.

En Odyssée av godsaker, sol och trevligheter. Mätt mage, brunt ansikte och trötta ben. Vad mer kan man begära?

Vem har sagt att man måste ha tråkigt på långfredagen?

Började dagen med årets första löptur med shorts och t-shirts. NICE!

Ett luuuugnt pass, mer för att stimulera pratmusklerna är benen;) Jag och Joh-Anna Lindmark irrade oss långt in i Huddinge/Segeltorps skogen, vadade genom kärr, tittade på grodor i kvarndammen. Tappade bort oss. Klättrade bland klipphällar vid Gömmar-sjön. Hittade tillbaka till vägen, och genade hem. Leriga och glada… Ungefär 14km totalt, i typ 7min tempo… Skönt!

Sedan, mer sol och njutning: glassade runt på stan med Petter. Ett helt OK tidsfördriv om man säger så. Glass på dramatentrappan, spårvagn ut på Djurgården. Dinglade med benen vid kajkanten och tittade på båtar som tuffade förbi.

Tänk om livet kunde vara lite mer så här? Färre måsten. Lugna, mys-löpningspass, mer glass, solglasögon och spontan-häng i solskenet. Sedan, varför inte äta middag sittandes på köksbänken, med fönstret öppet mot solen?

Så satt vi- i fönstersmygen. Laxsallad med världens godaste bröd. Och tro det eller ej, ALLT gick åt. Jag var hungrig;)

Några kilo godis har även avverkats framför Harry Potter. Och vet du vad det bästa är?

– TRE dagar till av sol (förhoppningsvis) och ledighet. Thank Jesus for Easter.

Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig.

Igår var det anestesi-jour som gällde. Kvällspass. Åkte väldigt motvilligt till SÖS medan solen strålade ute. Väl framme upptäckte jag att en annan kandidat redan haffat narkos-jouren, och jag blev förpassad till ”bakjouren” som satt och rullade tummarna och väntade på att få gå hem kl 20… Inte kul!

Men- jag smög upp på IVA istället, och där hände det lite mer! Så, en anestesikväll blev en IVA kväll, och det var minsann inte fy skam! Spännande att se hur man med diverse olika hjälpmedel kan stötta alla tänkbara vitala funktioner hos en supersjuk människa. Med utsikt över vackra stockholmskvällen dessutom…

Efter avslutat pass skulle jag, som vanligt, skynda mig till bussen nere vid Södra Station. Sprang över Ringvägen, medan ”Herr Gårman” slog om till rött. Plötsligt kom en bil körande i 100km/h, som jag inte såg. Bilen var 1 meter ifrån att köra rakt på mig. Jag var 1 meter ifrån att hamna på SÖS-IVA innan jag ens kommit därifrån. 1 meter ifrån att det verkligen INTE blev som jag tänkt mig. Hela livet hade ändrats, påen millisekund. Bara för att jag skulle skynda mig hem…

Jag överlevde, och bestämde mig för att följa ”Herr Gårman” lite bättre i framtiden…

Idag- PÅSK-”lov” och alla benen i behåll. Skulle träna på morgonen för att ”få det gjort”. 4x8min. MEN- blev istället medlurad till stan för shopping. Ska erkäna att benen kändes förfärligt tunga efter tisdagens genomkörare, och jag var inte svårövertalad att strunta i löpningen.

Så träningen sköts fram ”till liiite senare”.

Liiiiiite senare hamnade jag dock på taket på KTHs studentkår Nymble. Där solen sken och himlen verkade något blåare än normalt. Ett fåtal studenter hade letat sig upp dit denna ”halvdag”. Gratis öl och cider bjöds även. Jag var nöjd! Och nu i efterhand känner jag ansiktet bränna något…

Så. Ingen träning (ännu). Dagen blev helt annorlunda än planerat.

Nu får jag se om det blir några 8min intervaller idag. En sak är säker- det spelar ingen roll om man ändrar lite i planerna. Huvudsaken är att man uppskattar det man har, och lever i nuet. För allt kan verkligen ändras så snabbt…

Ikväll var det dags för premiär- första banpasset utomhus på kära Källbrinks IP.

4 (4*200 + 1000)

En underbart vacker kväll, men banorna gapade tomma när jag klockan 19 ramlade ut ur skogen. (Joggade dit.) Än så länge är det bara ”långkottarna” som letat sig ut från inomhushallen- sprinters och kastare tycker att det är för kallt fortfarande.

Och visst, det var blåsigt och rätt kallt när solen gått ner. Men passet klarades av, och jag tackar återigen för eminent draghjälp av Robert och övriga veterankillar… Tusingarna gick på 3.30 jämnt, med en sista på 3.23:) Hurra!

Dagen spenderades för övrigt på SÖS akuten. ”Ovanligt lugnt” enligt handledaren. Att ovanligt lugnt betyder: arga ”etyliker”, skrikande Hepatitpatienter, en äldre herre som spydde ner hela Kirurgdisken inklusive mina skor, en man med sår i huvudet (som jag fick sy!) och fullt på alla platser och i korridorerna etc. får mig att undra hur det är när det ”är mycket”…

… således- ny nojja om calicivirus… (Det vore ju trist att bli sjuk när man äntligen blir ledig!)

…. men också nöjsam över härlig utomhuspremiär på banor, OCH: nu är det bara ett jourpass kvar imorrn, sedan PÅSK!

Nu: två sorters Cart d’ore, och Mästarnas Mästare på svt-play. Hallelujah!

Vilken underbar dag.

Efter att ha jobbat kväll igår var det enormt skönt att få ligga kvar i sängen extra länge imorse. Att sedan ta frukosten ut på verandan, till solskenet, var inte heller helt fel…

Den röd-rosa färgen på min överkropp talar sitt tydliga språk. Jag har suttit i solen! Med pluggböcker, pärmar och papper bänkade jag mig på förmiddagen på altanen och där satt jag i några timmar. Hela helgen har man kunnat ladda kroppen full med sol-energi, wunderbar. Igår fick jag mig ett skogs-pass i segeltorp innan jobbet, (som jag längtat efter det). Terrängen var lika svår som sist, mer rötter och stenar än stig, men jag lyckades stå på benen! (sist jag var i den skogen ramlade jag ju rätt så rejält…) Solen sken och det blev sjukt varmt: Jacka, vantar, mössa- allt åkte av! Längtar redan efter nästa skogstur…

Kroppen längtade efter sol, men man får passa sig! Jag tycker att jag är lite ”tålig” (brukar bli rätt brun), men minsann- de kroppsdelar som varit gömda under lager av kläder hela vintern är inte så härdade om man säger så… Nu har jag antagit färgen Crayfish, åtminstone på framsidan. Kul.

Utsövd. Fulladdad med energi gav jag mig iaf iväg för att wetwest pass i hallen. Var orolig för ev Påsklovs-kaos. Men det var lugnt och skönt. Underbart att kunna träna innan andra ens slutat jobba:) Och sedan komma hem, i normal tid, medan solen fortfarande sken…

Vem kan undgå att bli glad av att mötas av en överlycklig, hyperenergisk vovve?

En extra ”helg-måndag” var precis vad jag behövde. Nu väntar två dagar på SÖS- akuten imorrn, och sedan kvällsjour på onsdag.

Sedan är det PÅSK, och fler bonusdagar= mer tid att jobba på kräft-brännan:)

Ibland känns det som att man lever ”lite på gränsen”.

Nu pratar jag inte om nån häftig, extraordinär, spännande gräns, utan snarare om gränsen för vad kroppen i längden orkar med. Mitt liv innehåller inte några speciella ansträngande moment. Springer inte ultra-marathon, jobbar inte dygn i sträck.

Men, allt man gör, sammantaget, gör att kroppen slits. Mycket skola, ganska mycket (och tidvis även hård) träning, en del jourer, lite jobb på det och så ett socialt liv som ska passa in i ekvationen…

Vare sig det gäller utbildning eller idrott så vill man utvecklas, och helst få mätbara resultat.

Ett talande exempel är elitidrott. Få förstår nog hur hårt många, exempelvis marathonlöpare, tränar. (Dvs INTE jag) För att bli bättre måste man pressa sig till exakt rätt gräns för att utvecklas maximalt. Det är en fin balansgång. Träna hårdast av alla, utan att bli övertränad och bryta ner sig helt… Inte för att jag sysslar med elitidrott. För att bli bäst krävs otroligt mycket hårdare träning än vad jag sysslar med. MEN- om jag ens skulle försöka trappa upp till ex klubbkompisen Kajsas nivå, skulle jag braka ihop fullständigt på mindre än en vecka…

Så- jag håller mig till ”min gräns”. . . Jag kämpar på i skolan, tränar och socialiserar, och så länge jag sover och äter bra så fungerar allt utmärkt- ekvationen går ihop. MEN, (och det är här gränsen kommer in i ekvationen), så fort jag slarvar så märks det.

I veckan (med anestesiplaceringen) blev det 2h för lite sömn, varje natt. Sedan spex-kväll i onsdags på det, (som var superroligt, men oj så trött jag var på torsdagen!) och så ljusruset på torsdagkvällen. Därefter halsont. Typiskt. En kombination av virus, pollen-chock och ansträngda luftrör från loppet och sömnbrist tror jag var bovarna och då fungerar varken träning eller socialt liv…

SÖMN. Så underbart, men så svårt att få till ibland. Varför prioriterar man inte sömnen högre, när den är så vital för våra funktioner? (inklusive immunförsvaret…) Visst blir man sjuk ibland, trots att man sovit ordentligt. Men hjälp, jag märker så fort jag inte sovit att jag får ont nånstans eller blir krasslig…

Nu har jag sovit ikapp en del, och mår genast bättre. Igår orkade jag mot alla odds pallra mig iväg på Petters Examensfest ”Galax-Öl” på KTH. Hade ju tagit ledigt från jobbet för att kunna gå, och en ond hals kunde inte stoppa mig. Det var en supetrevlig kväll och jag piggnade förstås till:) Middag och sedan fullt hus på eftersläppet. Vilken succé! Vilken tur att jag hunnit sova under dagen;)

Nu är det i alla fall Påsklov. Två jourer att gå under veckan, annars ledigt! Och då blir det betydligt lättare att hålla sig ”på rätt sida om gränsen…” Och kanske blir det en riktig skogs-tur i solen snart?