Det är nästan så att jag förundras över att jag får betalt för det jobb jag utför just nu. Måste nypa mig i armen ibland.

Idag har jag nämligen bara gjort roliga saker. Jag har haft en heldag som assistent på operation! Programmet bestod av tre sessioner: en höftplastik, en Asnis-skruvning av en inkilad Collumfraktur och en patellarligament-ruptur. (På svenska: En höftprotes-operation, en skruvning av en höftfraktur och en knäskålssena som gått av.) Spännande värre!

Samtidigt som jag har stått och hållit hakar, dragit, vridit och slitit i några ben, sytt några stygn och stoppat några blödningar har jag lärt mig en himla massa. Och som sagt, fått betalt. Det är helt fantastiskt.

Som ”färsking” är det mycket man måste tänka på i operationssalen, speciellt när det gäller steriliteten. Visst är hygien viktigt överallt på sjukhuset, men i OP-salen är det sterilt som gäller. Man måste hela tiden vara medveten om vad man får och inte får nudda om man är steriltvättad. Och ortopedoperationerna är de allra strängaste… Höll nästan på att kontaminera patientens ben med mitt osterila munskydd idag när vi höll på och vände och vred. Inte bra.

OP-klädd, sjukt mör!

Men jag ska erkänna: Ortopediska operationer är ansträngande rent fysiskt. (Svettigt värre, speciellt protes-operationen!) I slutet av dagen var jag rätt så mör… Fötterna var som två mosade, ömmande klumpar, haha. Jag höll på att somna ståendes på den sista operationen, trots frekvent kaffedrickande mellan passen.

Efter ett rejält mellanmål stapplade jag iaf ut ur sjukan vid halv sex tiden, och möttes av den mest underbara kväll. Sol, 18-19 grader varmt och en sval bris. Bättre cykelförutsättningar kan man inte få.

Den finaste av kvällar på den finaste av landsvägar.

Två timmars trampande i solen var precis vad jag behövde. Plötsligt var jag pigg igen…

Så var man tillbaka på Arlanda express. Vad tusan hände? Hur kan tid gå så fort?!

En helg hemma försvann i ett ögonblick. Ändå var det så fantastiskt, enormt, mega-super-värt det. Det har varit så skönt att komma bort ordentligt från jobbet och allt däruppe. Först nu har jag liksom fått distans till det hela och för första gången på tre veckor har jag sovit riktigt gott… Man borde verkligen utnyttja helgerna bättre även under terminerna. Åka bort på weekends mer, även om det bara handlar om ett vänbesök i Uppsala… Snacka om andrum.

Trots tidsbristen har det i alla fall hunnits med en hel del: Solning, ett besök på loppisen under bron, glassätning (på StikkiNikki förstås), fika (ggr flera), sushiätning (vilken abstinens jag hade!), vindrickande och en jäkla massa catching-up och ventilering av upplevelser förstås… Flera gånger under helgen har jag tänkt att ”bara det här, just det här ögonblicket, var värt att åka hem för…”

Pressade även in en del träning i form av wetvest på Eriksdalsbadet (tack så himla mkt för sällskapetAnneli!) och ett kort gympass. Intalar mig att det i alla fall kanske hejdar styrkeförfallet något…

Loppis på Trädgården, under skanstullsbron. Har tidigare bara varit där på kvällen. Loppisen rekommenderas!

Glassen på Götgatan. Stans bästa. Att sen käka den i strålande sol på medis är ju inte heller helt fel:)/em>

Så, trots att det känns lite deppigt att lämna allt och alla igen så är jag glad. Jag återvänder upp till Gällivare och de två sista jobbveckorna med lite mer solbränna och en ny älskling: en IPhone.

Tre veckor har gått, I am back in Estocholmo!

Ok, kanske inte vackraste bilden tagen från en bil…

Så fort jag klev av Arlanda Express och kände folkvimlet blev jag varm och glad. Tillbaka i stan. Norrland må vara sjukt idylliskt och naturen fantastisk, men Stockholm är så vackert! Jag tror faktiskt att jag bor på rätt ställe….

Bara hemma över helgen och det finns mycket att göra (bl.a. skaffa ny telefon:P) Men jag tror att det bästa är att inte försöka för mycket, utan bara umgås och njuta av ledigheten (i solen förhoppningsvis!)

Jag är dock sjukt gymsugen, det har blivit väldigt lite på den fronten på sistone! Bålstyrka har tyvärr nedprioriterats, inte bra. Får hoppas på att sommaröppettiderna tillåter lite träning innan planet går tillbaka upp imorrn, hehe…

Faaaaeeeen.

Efter cykelturen from hell igårkväll är min mobiltelefon mer eller mindre död. Det började med ösregn (ca 10 minuter in i passet) och ösregnet ackompanjerades snart med uselt humör. Regnet och det usla humöret fick strax sällskap av motvind och noll motivation. Tillslut var jag så jäkla sur och seg att jag knappt iddes trampa runt pedalerna. Ville bara sätta mig i vägkanten och tjura…

Och väl hemma toppades den fantastiska turen med att min iPhone blivit fullkomligt dränkt av fukten i jackfickan. How fabulous!!!

Alldeles för sent fick jag reda på att man ska stänga av telefonen direkt när den blivit vattenskadad och ta ut simkortet. Allt för att begränsa skadan. Ett annat tips var även att lägga mobilen i en påse torrt ris för att dra ut fukten. Kanske är det sådant man borde ha koll på? Jubelidioten här lät istället telefonen vara på och såg den sakta självdö, tills skärmen var helt mörk. Hela natten fick den vara påslagen, så skadorna är nog irreversibla. Rest in peace älskade telefon. Imorse insåg jag mitt misstag och tog fram riset.

Ett halvt dygn för sent hamnade telefonen i rispåsen. Jag hoppas på ett mirakel…

Jag känner mig naken.
Hur ska jag överleva utan en mobil?!

Det finns tydligen ett Mosebacke även i Gällivare:

Så när Stockholmsabstinensen blir för svår får jag helt enkelt sätta mig här och krama mitt SL-kort.

Men ärligt talat. Just nu känner jag ingen abstinens. Innan jag åkte hit upp trodde jag verkligen att jag skulle längta hem, och räkna dagarna till min ”Sthlms-weekend”. Men nu har jag snart jobbat i tre veckor, och det känns som att hemresan till helgen kommer väldigt plötsligt! Missförstå mig rätt, jag ser verkligen fram emot att komma hem och umgås med allihopa, men helgen kommer inte som den räddning i nöden som jag trodde att den skulle göra…

Summan av det hela är alltså: Jag trivs. Förvånansvärt bra.

Däremot har jag idag troligen lyckats göra mitt första rejäla misstag nere på akuten. Det hela involverar bl.a. ett brutet lillfinger som stod rakt ut, oklara besked från en oengagerad ortopedöverläkare och en förvirrande röntgenbild. Blev kvar en extra timme på kvällen för att få fingret på plats. Ångesten slog till rejält på cykeln på hemvägen. Hur mycket skada hade jag egentligen åsamkat den stackars patienten?!

Men ärligt talat, jag blev verkligen lämnad i sticket. Det ÄR inte mitt ansvar om den där frakturen är helt sned fortfarande. Läkaren tog besluten och jag och underläkarkollegan gjorde vårt bästa. Jag har ändå en känsla av att jag kommer att ha svårt att sova inatt. Bävar för att få skämmas under röntgenronden imorrn bitti…

Insåg just att jag jobbade 55 timmar förra veckan. Flextid, övertid, jour på söndagkväll. Inte undra på att det känns som att jag inte gör annat än jobbar. Är det så här livet kommer att vara de närmaste åren?

Äntligen börjar dock semstertidernas ständiga facebook-uppdaterande att ebba ut. Medan jag har suttit inne på sjukan och ugglat har resten av sveriges befolkning uppenbarligen spenderat sin tid på playan, i en segelbåt, på en uteservering eller på en gräsmatta i solen. I alla fall om man ska lita på ovannämnda social-network sida. Suck. Varför går jag ens in och kollar när jag bara blir deprimerad? Men nu börjar så sakteliga statusar som: ”Åh nej, tillbaka till jobbet” att ta över. It’s about time, I say! Hehe…

Men det gäller att tajma sin lillalilla ledighet väl, och det gjorde jag verkligen den här helgen. Hela lördagen spenderade jag utomhus i solen (haaallelujah) och lagom till att jag klev på kvällsjouren i söndags kom spöregnet, som fortfarande höll i sig när jag cyklade till jobbet imorse vid 7-tiden. Att solen sken just den dagen som jag var ledig var faktiskt lite av ett mirakel. Bikinipremiär i Gällivare.

Jag kan förresten avslöja att jag hittat en simhall i ”grannbyn” Malmberget. Dubbel-hallelujah!. Och de har till och med en utomhuspool! Notera dock avsaknaden av trippel-hallelujah, den va nämligen typ 1.4m djup på djupaste stället. Synd! Lite för grund för wetvest, men jag kämpade på, det var ju så fint väder! Kvällen spenderades sen på Gällivares just nu populäraste uteställe Alla Tiders. Alla som ska gå ut går dit. Praktiskt.

Alla tiders uteservering. Mysigt! (ursäkta den usla bildkvalitén.)

Helgen tog i alla fall slut alldeles för fort. Och imorse var det upp kl 06.15 igen, inte kul efter att ha slutat 23.00. Kan avslöja att jag fått nypa mig själv både en och två gånger idag för att inte somna… Ah well. Ny vecka nya möjligheter. Och även ny förkylning samt ny (ännu tjurigare) överläkare.

OK, I admit. Man har i princip aldrig stetoskopet hängande runt halsen. Men det blir bra på bild:P

Men även om jag spenderar mycket tid på sjukhuset (och är piss-trött tidvis) så måste jag säga att jag trivs rätt bra med tillvaron. Det ÄR faktiskt roligt att jobba!:) Saknar dock min kära vapendragare Linn som åkt hem till Estocholmo…

Ps: Imorgon jobbar jag 7.30-23.00. (Urrrrk) Fråga mig imorrn vid tiotiden på kvällen hur mkt jag tycker om mitt jobb. När ögonen går i kors nere på akuten…

Någon sorts terapiform måste nog alla människor ha. Löpning brukade vara min. Att få gå ut och träna kunde lugna ner mig även i de mest stressade tider och ofta löste jag en hel del livsproblem under mina löppass. Nu, när jag verkligen behöver en ventil för tankarna, har jag hittat en ersättning. Cykling.

För finns det ett bättre sätt att avsluta en rätt intensiv arbetsvecka, med sjukt mycket nya intryck, än att få vara ute i naturen, och bara hinna sortera sina tankar?

Akuten i tre dagar nu. Har insett att jag faktiskt kanske klarar det här. Jag har verkligen tvivlat på min egen förmåga. Sett de andra underläkarna jobba nere på akuten, ta massa patienter och beta av dem en efter en. Har tänkt att de verkar så säkra och duktiga. Och plötsligt idag insåg jag att jag är på god väg att komma dit. Man utvecklas så otroligt mycket på kort tid här i Gällivare. Man pushas verkligen att göra saker som man inte tror att man klarar, och det är en rejäl utmaning…

Så terapin är nödvändig. Medan jag cyklar kilometer efter kilometer går jag igenom dagens händelser. Hinner bearbeta. Nojja över misstag, epikriser som är dåligt dikterade. Hur fina blev stygnen? Hur gick det för patienten som jag skickade till operation?

Jag trampar lugnt, helt utan krav. Andas fjäll-luft och njuter av omgivningarna (önskar att jag hade en filmkamera på hjälmen och kunde visa hur vackert allt är.). Sakta lämnar stressen kroppen…

Sedan dränks jag i ett plötsligt ösregn, men vad fasen. Shit happens:)

… och aaaaaallt är väääääl!
–citat ur Robin Hood

En dag som började med mitt första breakdown och störtgråt inne på toaletten efter elakheter från överläkaren, fortsatte betydligt bättre.

Först bevisade jag för överläkaren att jag faktiskt gjort mitt jobb. (Upprättelse!) Sedan gjorde jag en bra insats på akuten, precis som igår. Därefter mötte jag upp kusinen Johanna för att gå på mitt livs mest skrattretande spinningpass. Hehe. (Instruktör-gubben iklädd lila vindjacka körde armhävningar på cykeln och pratade om skytte mitt under passet…) Knappt ens svettig, men väldigt fnissig, cyklade jag sen hem i solskenet.

Härlig stretch kvällssol

Och så till dagens största bonus: Jag har fått besök! Mamma och vovven kom upp med tåget imorse, så ikväll är det mys med hjortron och glass:)

Ps: Nu har jag alltså gått två dagar som ortoped- och kirurg-ansvarig underläkare på akuten. Blödande magsår, njurstensanfall, urinretentioner. På något sätt har jag klarat mig igenom det hela. Jag har fått mkt hjälp, men shit vad man lär sig mycket!! En heldag till väntar imorrn på akuten, sen en underbart ledig lördag…

Sedan över ett år  har jag knappt haft någon känsel alls i yttersidan av vänster lår. Det har varit lite domnat i höger också, men det är vänster som varit värst. Jäkligt konstig känsla det där, att kunna peta, nypa, klämma och sticka, utan att känna något alls. Flummigt.

Det har gått så lång tid att jag helt börjat tvivla på att den där nerven skulle återhämta sig alls även om diskbråcket läker. Kanske har den varit klämd så länge att den inte kan läka? har jag tänkt. Men häromdan reflekterade jag över att något visst hänt. Jag upptäckte att jag plötsligt visst kände när jag kliade på ett myggbett.

Was? Jag nyper mig själv titt som tätt (rent bokstavligt, i låret) för att kolla att det verkligen stämmer. Och det gör det: känseln har smugit sig tillbaka. Den är diffus och inte helt som vanligt, men ändå!

Reflekterar även över att jag faktiskt knappt tänkt på min rygg på typ 2 veckor. Det har liksom inte funnits tid för det;). Men faktum är ju att smärtan inte påminner mig lika ofta längre… Det konstiga är dock att jag inte känner mig så löpsugen. Eller kanske är det inte så konstigt. Jag vet att ”springa” för mig nu betyder jogga fis-långsamt i två minuter och sedan gå. Det lockar föga för tillfället,  ska det vara så ska det vara på riktigt.  Den här gången tänker jag minsann lyssna på sjukgymnastens råd om vila till fullständig smärtfrihet i minst tre veckor.

Frågan är ju när jag ska börja räkna ifrån? Nu?

Kanske ser man en ljusning vid horisonten?:)

Jaha, är det nu man ska vara utvilad och redo för en ny vecka?!

För i så fall måste jag nog lägga in nån sorts protest. Är nyss hemkommen från mitt allra första pass på akuten. En såkallad ”bredvidjour”, eller intro-pass, är vad jag klarat av ikväll. Förkyld, med ont i halsen och halvt febrig gick jag dit, och tänkte att jag nog skulle kunna ta det lite lugnt under kvällen och kanske smyga hem lite tidigare…

Tji fick jag. Det var fullt av patienter och min arbetsinsats behövdes. Så ikväll har jag jobbat som läkare. For real. Jag har bl.a. tryckt tillbaka bukbråck, sugit ut ett majskorn ur näsan på en skrikande två-åring och sytt ihop ett yxsår på en fot. Och hela tiden har jaghållit masken. Som ny läkare handlar nämligen väldigt mycket om att verka lugn när man absolut inte är det. För inte kan man ju visa en orolig mamma att man aldrig förr extraherat en främmande kropp ur en näsa på en skrikande två-åring förr. Man måste verka lugn. Helt van.

Samtidigt måste man veta när man ska kalla på förstärkning och jag är verkligen inte den som ger mig på saker utan att dubbelkolla med någon mer erfaren. Ska jag vara ärlig så frågar jag om allt. Men det är ju det som intropassen är till för…

Nu måste jag försöka varva ner. Halsen är värre än nånsin och det känns nästan som att jag har feber. Hade egentligen velat visa några bilder på utsikten från Dundret i fredags och någon från utekvällen igår, men det får verkligen bli en annan gång. Är helt manglad och klockan ringer obarmhärtigt tidigt imorrn. Problemet är dock hur jag ska kunna somna med alla dessa intryck i huvudet!