Kan knappt fatta att jag faktiskt jobbat en hel arbetsvecka. One down, four to go. Fast egentligen är det nästa vecka som ”allvaret” börjar. Det är då jag kommer att täcka kirurg- och ortopedsidan på akuten, och ha egna patienter på mottagning…

Arbetstiderna varje dag är 07.30-17 (dock blir man ofta kvar längre). 9h jobb per dag blir det enligt schema, vilket betyder att man slutar vid lunch de fredagar som man inte går på akuten:) Hurra!! Idag utnyttjade jag det faktum att vi slutade tidigt med att rasta cykeln lite mer ordentligt än bara fram och tillbaka till sjukhuset…

Jag trampade iväg från Gällivare mot byn Porjus. Som jag skrev tidigare är alla landsvägar här typ 100km/h-vägar, så man blir omkörd av diverse fartdårar… Körde iaf 50min åt ena hållet och vände sedan tillbaka.

Myrmark och skog vart man än ser längs med landsvägarna. Norrlands natur är speciell!

Tog det riktigt lugnt idag, det var bara så otroligt ubderbart att vara utomhus för första gången på en vecka… På hemvägen tog jag en avstickare upp på vägen som går mot toppen av berget Dundret. Men jag kom inte långt, det var jäkligt jobbigt!

På väg nerför…

När jag sen cyklade via ”träsket” gick det så långsamt att jag knappt hade styrfart. Ville hinna njuta av vyerna:)

Så, jag blev knappt trött av dagens pass, men jag är så nöjd ändå:) Nu är det heeeeelg! Går dock introdutionspass på akuten söndag em/kväll, men två härliga utekvällar och sovmorgnar väntar först. Ikväll ska ett helt gäng av ”ungdomarna” från jobbet åka upp till toppstugan på Dundret (OBS: med bil, ej cykel…) som har öppet till 01. Sen får man väl se vad Gällivares nattliv har att erbjuda, det gäller att socialisera!;)

… att jag faktiskt jobbar som läkare nu.

Jag stämplar in på morgonen, stämplar ut på eftermiddagen och tiden däremellan försöker jag att göra lite nytta. Än så länge är arbetsbelastningen inte skyhög, de tar hänsyn till att man är ny men det känns ändå som att man åstadkommer en del. Det är praktiskt taget vi underläkare som sköter avdelningen. Idag har jag skrivit ut patienter, ordinerat läkemedel, skrivit sjukintyg till försäkringskassan (how exciting, haha…) och faktiskt tagit ett arteriellt blodprov!

Det som verkligen fick mig att hajja till var dock detta:

Idag suddades de gamla läkarnamnen ut, och jag o Linn fick våra namn på dörren:)

Då är det väl på riktigt?

Fast vi sitter inte bara på expeditionen på avdelningen… Idag smög vi oss ner på akuten och utforskade ögon- och öronundersökningsrummen och övade på varandra, inför eventuella akutpatienter.

De berömda Frenzelglasögonen. Används för att diagnosticera yrsel…

Träningen häruppe går det däremot rätt trögt med. Har knappt gjort en rygghävning sedan i söndags!! Simhallen och gymet i Gällivare är stängd till den 12e augusti. Suck. Har inte vågat cykelträna ute heller, folk kör som absoluta galningar i minst 130km/h på alla landsvägar!

Idag kände jag dock att det var på tiden att utforska kulvertarna i källaren i jakt på det sjukhusgym som jag hört talas om… Efter en del irrande hittade jag det och fann ett helt OK litet gym, med några maskiner och en halvplatt pilatesboll, hehe. Drömmer söta drömmar om Västertorpshallen, som nu framstår som ett high-tech gym… Körde iaf ett kort pass i benmaskinerna, smått omotiverad, (och hungrig!) Det var jag och de andra underläkargrabbarna som tränade, hehe, ännu ett tillfälle att lära känna folk!

Nu vet jag i alla fall att det där gymet finns, och imorrn kanske jag testar den lilla motionscykeln…

Jag lever!

Nu har jag jobbat mina två första dagar på Gällivare Sjukhus. (Fast det känns som att det borde vara dags för helg snart. Helst NU.)

Har nog aldrig någonsin varit så sjukt trött som jag var igår när jag stapplade ut från omklädningsrummet vid 17.30. Den första dagens mastodont-introduktion till hela sjukhuset inklusive journalsystem tog fullständigt kål på mig. Så mycket information! Jag ville bara dra täcket över mig och sova i tre år…

Idag är jag något mer positiv. Har kommit igång lite med avdelningsarbetet, skrivit mina första epikriser och skickat lite remisser. (Great success, hehe.) På eftermiddagen stod jag med på en amputations-operation. Shit vad spännande. Undervisning med betalt, vilken lyx.

Lyx är även utsikten från ortopedens fikarum…

Vackra Dundret! Så annorlunda från vintertid.

Alla har varit jättetrevliga (ok, nästan alla). Och den bästa överraskningen var det gäng av andra underläkarvikarier som jobbar på sjukhuset. Tre killar från Karolinska, och en tjej (som för övrigt är min räddare i nöden på ortopedavdelningen!) Eftersom att alla är i samma situation häruppe lär man känna varann rätt fort, och det känns redan som att man är en i gänget:)…

Tror det kan bli ganska bra det här ändå! Nu ska jag slänga upp fötterna och glo på Allsång hos kusinerna. Och inte tänka på att mitt första akutenpass närmar sig med stormsteg…

Förresten: Min helt fenomenala packning visade sig vara inte fullt så fenomenal som jag först trott. Jag hade bl.a. glömt alla trosor hemma. Hah. Hur lyckas man?! Lösningen fick bli bikini på jobbet och panikhandling på Coop forum tills mor kommer upp och hälsar på… Ja, du får skratta!

Time flies när man har roligt. Helst hade jag förstås velat att helgen skulle vara för evigt, men nu är det dags att säga adjö till Estocholmo och bege sig norrut.

Sista dagen i stan blev över förväntan. Först klarade jag av den nödvändiga kaos-packningen på morgonkvisten, sen kunde jag få njuta av vädret.

När jag blev frågad om att hänga med till eriksdals idag igen kunde jag inte säga nej… Somnade nästan i solen efter 90min wetvest:)

På något sätt lyckades jag styra ihop både packning, cykel-demontering och nedpackning (med en hel del hjälp av min kära papá) och nu är hela klabbet incheckat.

Snabblektion i cykelmontering. Gaaah. Hur ska jag fixa detta själv sen!?

Special-bagage coming through. Jag fastnade i alla svängdörrar kan jag avslöja.

Hur som helst. När jag väl sitter här med min kaffe på Arlanda känns det som att jag kan andas ut. Har verkligen gjort allt den här helgen och har fått ut det bästa av varje ledig stund:) Mer kan man inte göra, och nu känner jag mig rätt så redo för att börja jobba.

Vy från Mosebacke igårkväll. Kommer att sakna Sthlm. Men det finns nog solnedgångar i Gällivare också!

Ps: Nämnde jag att bara nästan allt var nedpackat? Glömde min underläkar-skylt i lägenheten i kransen. Suck. Jag får vara namnlös på jobbet i några dagar innan den anländer med snail-mail…

Just nu lever jag livet som om jag aldrig någonsin kommer att få återse Stockholm. Som om de sex veckorna uppe i Gällivare ska vara för evigt. Mitt undermedvetna har på något sätt ställt in sig på att jag ska gå i exil till myggrike permanent. Idiotiskt.

Det är så mycket jag vill hinna göra. Så många att träffa. Samtidigt har jag, i typisk Freudiansk förnekelse, skjutit upp allt som praktiskt behövts ordnas inför resan. (Vilket bl.a. lett till extrem problematik gällande transport av min kära cykel.)

Imorse rullade vi, systern och jag, in vid halv 5-tiden med taxi efter (ännu en) otroligt rolig utekväll. Precis som i onsdags. Efter ca 5h sömn var jag uppe och redo (nja) för ett wetvest-pass. De senaste fyra nätterna har sett typ likadana ut gällande sömnmängd. Vad har hänt med mig? Insomni är vad jag drabbats av och det är som att jag inte behöver sova… Tror jag är extremt uppe i varv. Kanske är det inte så konstigt, är så sjukt nervös inför hela resan och nya jobbet!

Eriksdals var i alla fall helt optimalt idag. Sol och moln och rätt lite folk:) En återställare för hjärnan!

Om ett dygn sitter jag i alla fall snart på flyget, insåg att det inte går förrän 19-tiden. Än så länge finns massa tid kvar!! Har till och med insett att jag nog hinner gyma lite imorrn, om jag hänger på låset…

Idag var sista chansen att få ett ordentligt gympass innan avfärden till Norrlands urskog (jäkla sommaröppettider…) Hade planerat att köra cykelintervaller och ett totalt styrkepass innan jobbet. Meeen så vaknade jag imorse med solen instrålande genom fönstret och jag kände bara: Nej. Jag sätter mig för f-n inte inne på den där obekväma motionscykeln idag. Det kändes för urtrist!

Så det blev landsvägen istället.

Det var typ idylliskt. Ungefär samma runda som förra gången, (minus felkörningar och panik över vilsenhet, hehe) och en liten extrasväng mot Tungelsta. Totalt 52km på 2h. Och en skymt av cykelbränna började uppenbara sig på låren:)

Var rätt färdig efteråt ska jag erkänna, men jag kunde inte ignorera det faktum att det var sista chansen i västertorpshallen. Så jag bytte cykel och skor, trampade dit och rev av ett rejält bålpass innan jag slängde i mig lunch i gräset utanför hallen…

Om jag fått bestämma hade jag nog helst legat kvar i gräset och bara sovit hela resten av dagen. Fast så blev det förstås inte. Och när jag väl cyklat till jobbet (eftersvett på hög nivå!!) så blev det som vanligt riktigt roligt:)

Världens bästa serveringspersonal (Mimmi, Fredde, Linnea och Jaana, hugger in på ”the leftovers” efter väl utfört arbete…

Nu är jag som ni kanske förstår rätt möööör! Det enda logiska vore att slänga upp de smärtande fötterna på soffbordet och sova framför TVn. Ologiskt vore att klämma på sig högklackat och gå ut.

Jag väljer det ologiska. Satsar nämligen hårt för att vara så sliten som möjligt när jag börjar jobbet på måndag. Än så länge går det jäkligt bra, och helgen har bara börjat…

För tre dagar sen förändrades mitt liv…

Jag skaffade Spotify Premium. För dig som inte är insatt innebär detta att jag nu har i obegränsad tillgång till all musik jag vill i mobilen. Möjligheterna är obegränsade, the universe is mine…

Nej men ärligt, det är faktiskt jäkligt bra. För mig som i princip alltid är på väg nånstans och som inte spenderar mkt tid framför datorn är det helt perfekt att ha musiktjänsten i telefonen. (Hade börjat tröttna en hel del på musiken i mp3n.)

Har även upptäckt att Spotify är sjukt bra för träningsmotivationen. Just nu går Guettas album ”Nothing but the beat” varm under passen. Pepp! Enda problemet är att mobilen riskerar att drabbas av smärre svett-skador där den sitter i byxlinningen;)

Summan är i alla fall att det är SÅ värt de där 99kr/mån som uprgraderingen till premium kostar. Efter tre ynka dagar med Spotify undrar jag nämligen hur jag någonsin överlevt utan det.

Alltid med, även när jag solar…

Det som skulle bli en liten upptäcktsfärd på cykeln imorse blev rena långpasset på över 2 timmar.

Målet (motionsspåren vid Brantbrinks IP i Tullinge) bommades rejält, och plötsligt befann jag mig på landsvägarna mot Västerhaninge… Vägarna var superfina, och nästan öde, så jag trampade nöjt på och hamnade tillslut vid Lidas fritidsgård. Hur nu det gick till?…

En hel del krokiga omvägar blev det…

På hemvägen från Lida lyckades jag tappa bort mig igen och då plötsligt var jag vid Brantbrink! Haha. (Suck, dags att skaffa GPS?)

50 kilometer cykling blev det i alla fall(!) Träningen blev förstås betydligt mer tidsödande än beräknat och det blev jäklig bråttom till dagens planerade picnic, hehe… Men det var det värt! Jag insåg nämligen idag att jag gillar soliga landsvägar och farten skrämmer inte längre:)

Betydligt långsammare gick det dock sen när jag bytte hybriden mot min kära tantcykel och trampade iväg mot picnicken . Picknicken, som för övrigt snabbt fick flyttas inomhus pga mega-åskväder…

Kaffe och skvaller funkar bra inomhus också!

Cykelturnén fortsatte på kvällen vidare mot långsjön (tack och lov utan ytterligare felkörningar). Rätt så idylliskt i solskenet måste jag säga, man fick nästan lust att ta ett kvällsdopp…

Utnyttja dagen maximalt. Det blev inget bad dock:)

Om en vecka befinner jag mig i nordligaste norrland på ett sjukhus. Då har jag nämligen just börjat mitt nya, (allra första) läkarvikariat. AHH!

Om exakt 7 dagar är jag alltså på jobbet. Snacka om att mitt liv kommer att se annorlunda ut… Nervositeten växer stadigt.

Så nu är det nedräkning. På söndag flyger jag upp, innan dess är det en himla massa som ska ordnas. Cykeln, skatteuppgifter, lönekonto på Swedbank. Shit! Borde till exempel börja plugga lite för att fräscha upp både ortopedikunskaperna och allt det andra (som jag ju kommer att möta nere på akuten.)

I själva verket borde jag börjat uppfräschningen för länge sen. Meeen, solen skiner ju lite idag, så jag tar och skjuter upp det någon dag till…

Varje gång jag öppnar munnen för att säga någonting blir jag själv förskräckt av det kväkande, kraxande ljud som kommer ut istället för min röst. Jag påminns om den skadeskjutna kråkan.

Uppenbarligen hade halsen inte riktigt återhämtat sig efter förkylningen. Att jag sedan ägnat helgens kvällar åt ihärdigt talande i högljudd miljö har ju inte gjort saken bättre. Det kallas röstmissbruk. Bra jobbat Lisa!

Så trots att jag är frisk låter jag som en kråka. Eller snarare, det låter som att jag har minst halsfluss eller som att jag varit storrökare i 25 år, och druckit en flaska whisky om dagen lika länge…

Hur gör man egentligen då med träning? Om jag bara skulle ut och springa själv i skogen skulle jag inte tveka på att göra det (om några timmar, hehe.) Men nu handlar det ju om att gå till ett gym.

Alla vet att man inte ska träna om man har ont i halsen. (Och det har jag ju inte.) Men om någon hör mig utstöta ett ljud kommer de tro att jag är helt galen som är där och tränar… Det är tabu att vara hes i träningssammanhang!

Suck. Jag går nog dit i alla fall, innan de stänger, hehe. Med mute-knappen intryckt.