Det är lite intressant att se vad vi i familjen ger varann för julklappar. Imorse firade vi ”mini-jul”, eftersom att vi kommer att dela på oss sen.

Titta på min present:

Nej, det är ingen cykelsadel! Hehe. Det är en balans-sittdyna, bra för ryggen!

Testade en sån här dyna på hälsomässan. Man lägger det på stolen, och sitter på den–> automatiskt bra hållning! Den är sjukt bra om man måste sitta länge.

Och vad fick pappa?

A back stretcher!!:)

Den är helt fantastiskt. Man ligger på den på golvet och sträcker ut ryggen. Både jag och syrran var lika ivriga son pappa att testa den. Jag börjar minsann inse att det kanske inte är en slump att jag har ryggproblem. Alla tre har samma skit…

Det är sjukt skönt. Hela ryggen slappnar av…:)

Att pappa har ryggont är kanske inte så unikt, men två unga tjejer med samma sorts problem. Syrran har nämligen också fått både ischiassmärtor och känselbortfall. Börjar fundera på om diskbråck kan vara ärftligt?

Jag är mör.
Första jobbveckan är slut. Den avslutades med en fredag som varade mellan 07.45-23.45 (dubbeljobb, icke optimalt.)

Och igårkväll var det dags för utgång. Jag brukar inte skriva så mycket om sånt här på bloggen, men nu har jag en del att ventilera. Jag har nämligen aldrig varit med om en så usel start på en utekväll…

1) Glömde ID hemma. Fick kuta tillbaka i högklackat genom snödrivorna och hämta.

2) Sprucken vinflaska i väskan. Epic fail. Det är svårt att beskriva panik-tillståndet där i busskuren. Jag kunde verkligen hälla ut vitt vin ur väskan. Innehållet simmade runt. Haha. Allt stank (ok, stinker) vin. R.I.P kära skinnväska.

3) ALLA bussar mot Fruängen inställda pga snökaos. Epic fail nummer två. Bara för mig och syrran att börja gå till Fruängen. I högklackat. Det tog låååång tid. Kom fram till t-banan dyngsur, med mascaran utsmetad som panda-ögon och stinkande av vin som en alkis. (Tur att vi var två iaf.)

4) Tappade bort mig på Kungsholmen i jakt på efterfest. Gick Schelegatan åt fel håll, trampade ner i tusen slaskpölar och kom fram ännu mer dyngsur och med ännu större panda-ögon. Epic fail nummer tre.

Det tog mig 2 timmar att ta mig från Älvsjö till förfesten. Hahaha. Helt sliten och vinstinkande. Tur att resten av kvällen inte följde samma trend.

Nu har jag fått ventilera. Glad advent rrr’body!;)

Plötsligt var det alltså Lucia, innan jag ens fattat att det är december. 11 dagar kvar till julafton och det känns som att man borde försöka pressa in lite julstämning i hjärnan. Det är dock lite svårt när det händer för mkt annat, och tankarna kretsar kring dåligt dikterade epikriser och sjukskrivningar som inte hunnit skrivas…

Men ikväll gör vi vårt bästa för att framkalla julkänslor:)

Riesling och pepparkaksbak hemma i Herrängen…

Som vanligt har jag dock lite svårt att hålla mig seriös. Peppar-ormar, djävular (det skulle varit en katt) och en peppar-mask…

Observera alltså min stackar mask uppe i hörnet. Han blev lite platt i ugnen…

Tur att både jag och syrran varit på gymet ikväll, haha. Jag kan inte ens räkna antalet lussebullar och pepparkakor som konsumerats idag… 😉 Känns för övrigt som att ryggen pallar mer och mer: trots att jag lyfte en jädra enorm låda igår (och trodde ryggen skulle protestera vilt) så känner jag knappt nånting idag:)

11 dagar kvar till jul var det alltså. Hmm. Julstämning i all ära, men jag börjar känna smått panik över de 15 julklappar som jag ännu inte ens börjat inhandla. Det blir en raid av stan i helgen… Underbart med panik-konsumtion. (I have become what I despise…)

Ps: På tal om att tiden går fort förresten: Imorrn har jag jobbar en hel vecka!! Och på kvällen väntar mitt allra sista pass som personlig assistent. 6 år har jag jobbat hos samma kille. Känns konstigt att säga hejdå!! Måste nog ta med en pepparkaka eller två som avskedspresent, hehe.

Men nu e jag för fasen lika trött och platt som pepparmasken. Sömn!… Glad lucia allesamman!

För fasen. Det här börjar ju att bli roligt.

Vad man än sysslar med för jobb så tror jag att det blir betydligt bättre så fort man känner att man utvecklas och faktiskt kan bidra med nåt. Äntligen börjar jag att komma in i matchen, jag jobbar faktiskt! Även om psykiatri kanske inte är det jag kommer att jobba med i framtiden så är det faktiskt kul att lära sig mer, och hjälpa till:)

Skylten is back! Svårt att fatta att man är underläkare permanent nu…

Kollegorna jag jobbar med är roliga och vi har till och med två kandidater, haha. Udda känsla!:) Har börjat känna att det nästan är tråkigt att jag bara ska vara på avdelningen i två veckor…

15kg frukt och godis levererades för övrigt igår. Årets julklapp till personalen, alltså även till mig;) (lång och trogen tjänst vet ni! Hehe)…

För att göra en lång historia kort: Jag har hamnat på Bordenline-avdelningen igen. Där jag hade praktik under psykiatrikursen för exakt ett år sen…

Innan jag är redo för att hantera egna patienter på ADHD-mottagningen behöver jag lite inskolning i ”psykiatri-tänket” (snarare jättemkt) och därför har jag nu fått en två veckors placering på avdelningen för personlighetsstörningar. Gotta love it!

Jag måste säga att jag vet EN sak: att jag inte vill jobba med den här patientgruppen. För mig är det alldeles för deppig stämning. Man kommer in på avdelningen på morgonen och det är som att luften går ur en. Stämningen är så dämpad! Bara inne på expeditionen skrattar vi… Den här dagen kändes i alla fall betydligt bättre än igår. Det tar tid att komma in i det där jädra ”psykiatri-tänket” som de pratar om. Att ens genomföra och analysera ett psykiatriskt status kändes igår helt omöjligt, men idag började minnena från kursen klarna något. Det som är skönt ät att överläkaren tar ALLA beslut (en mkt stark, sjukt kompetent, ledare) och arbetet för oss andra är väldigt slappt…

Problematiken som jag känner med just borderline (även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning) är att man inte får reagera för starkt när patienterna gör utspel, eller bli upprörd och beskyddande när de hotar att skada sig själva. Som personal måste man hålla distans… Det ska förstås tilläggas att just borderline och personlighetsavvikelser i allmänhet är en väldigt ”heterogen” (blandad) patientgrupp. Vissa är väldigt välfungerande och blir hjälpta av terapi medan andra är behöver mycket mer vård. Och det är ju den senare gruppen som hamnar på den här avdelningen…

Jag har således hamnat på psyket. Gör mitt jobb: Skriver in patienter, skriver ut patienter, sitter med på patientsamtal. Äter pepparkakor, dricker kaffe. Får betalt:)

Ps: Jag tror att det blir bättre (och även sjukt mkt mer o-slappt!) på mottagningen när jag väl får börja med det ”riktiga” jobbet januari….

Vilken jäkla dag. Första dagen på jobbet som färdigutbildad läkare. Dagen som jag köpte en egen lägenhet. En helt vanlig måndag med andra ord…

Jag vet inte hur jag ska börja beskriva alltihopa. För det första: Psykiatri. Det är väldigt annorlunda jämfört med Ortopeden och jag vete fasen hur jag kommer att trivas (vad har jag gett mig in på!?) Och sen det här med lägenheten. Papprena är påskrivna, äntligen! Grabben hann inte ändra sig, hehehe… Jag har troligen ruinerat mig, hehe, men jag är så jäkla GLAD.

Jag och påsen på väg hem… Jag tror jag log oavbrutet hela vägen:)

Inflyttningen blir i februari:)

Ps: Jag är helt jäkla slutkörd. Haha. Längre rapport om jobbet kommer! Det finns en hel del att berätta…

Den obligatoriska lusse-snigeln smyger sig på, varje år…

De senaste dagarna har jag verkligen kastats mellan hopp och förtvivlan när det gäller lägenhetsköp.

I veckan har jag varit i både Midsommarkransen och i Årsta och kollat på lägenheter. Föll förstås pladask för en av dem i kransen, och igårkväll trodde jag nästan att affären var klar. Satt på cykeln i gymet och väntade ivrigt på mäklarsamtal, men plötsligt hade ägaren ångrat sig och acceptpris dög inte. Besvikelse! Tänkte att det ändå varit för bra för att vara sant och hoppet släcktes totalt.

Men imorse kom nya besked!!:) Ägaren var villig att mötas halvvägs, och jag sa ja! So we have a deal. (I alla fall en muntlig sådan.) Jag vågar inte riktigt skrika ut min (episkt euforiska) glädje ännu, inte förrän papperna är påskrivna på måndag. Men jag hoppas och tror att jag snart är ägare av en helt nyrenoverad mini-tvåa i midsommarkransen…

Mitt livs största impulsköp. Hehe. Ikväll firar jag i alla fall i mina snyggaste Fredagsmys-byxor på jobbet;)

Det absolut FULASTE löpar-pris jag någonsin fått. Haha. Bruna OLW-mjukisar… Dock extremt hög mysfaktor;)

Gah vad jag hoppas att det här inte skiter sig (dvs att han inte ändrar sig igen.) Och så gäller det ju förstås att kunna hosta upp tillräckligt med pengar för att betala…

Som några av er möjligen märkt så har det varit lite problem med bloggen på sistone… We are experiencing some technical problems over here, hehe. (När det blir strömavbrott dör servern till bloggen!)

Hoppas på att slippa mer strul:)

Ett tillstånd av kaos råder i Stockholm. Snöstormen har varat i ett dygn och samhället bakar typ samman, haha. Bussar, bilar och tåg står strandade lite här och var och människor gör vad de kan för att 1) Ta sig fram 2) Hjälpa varandra att ta sig fram. En sån här dag finns bara ett transportmedel man verkligen kan lita på: sina ben.

Kanske vade jag fel dag att vallfärda runt hela stan. Måste erkänna att jag tvekade både en och två gånger innan jag ens gav mig ut imorse…

Dagen började nämligen med en snöexpedition a la Göran Kropp från föräldrahemmet till Fruängen. Jag och syrran trotsade stormen, påpälsade till max, och gav oss ut. Vi skrattade lika mkt som vi svor, men fram till tunnelbanan kom vi tillslut och blev glatt överraskade av att den faktiskt gick! (Borde verkligen tagit en bild under vår polarexpedition, men mina spruckna mobil hade aldrig överlevt.)

Jag fattar ärligt talat inte hur det gick till, men på något mirakulöst sätt lyckades jag ro iland hela dagens ”att-göra-lista”. Har varit i stan, åkt på lägenhetsvisningar, tränat, tagit mig till Älvsjö (med den enda bussen som faktiskt inte fastnat) och varit på banken.

Buss-mayhem i Fruängen

Jag är sjukt glad att jag kom med den där bussen i alla fall, för på banken lyckades jag skaffa mig ett lånelöfte för att kunna köpa en lägenhet!!:) (Helt otroligt att man kan vara så glad över att få skuldsätta sig för miljonbelopp, haha.)

Enda kruxet var dock att sedan ta sig hem från Älvsjö. Det blev en rejäl promenad, där jag bland annat fick hjälpa till att gräva ut en stackars bil, och putta igång en annan…