Reflekterade idag över hur tabu det är att visa känslor öppet när man reser i kollektivtrafiken. Vare sig det handlar om skratt eller gråt så blir man rejält utstirrad, speciellt om man åker själv.

Idag tror jag minsann att mina medresenärer blev tämligen rädda för mig. Jag bröt nämligen ut i ett spontant asgarv på bussen. Försökte tona ned det hela till ett diskret fnissande, men jag misslyckades kapitalt… Istället för att le lite charmigt satt jag istället och skakade av tysta skrattsalvor tills tårarna strömmade och mannen i sätet bredvid började slängde oroliga blickar på mig… Efter flera minuters återkommande attacker hade hela bussen börjat under vad jag var för en förrymd psykpatient, men det hejdade inte mitt skrattande.

Orsaken?
Det finns flera bidragande faktorer bakom min hejdlösa munterhet. För det första gick jag idag i skolan för allra sista gången i livet. (Helt sjuuuukt.) Och att jag var totalt övertrött av sömnbrist kan även ha nåt med flummigheten att göra. Men den riktiga anledningen till min utskämning var:

Ett mms från mina kära syster. Tur att hon har precis lika ”bra” humor som jag. Hahaha.

Jag fnissar fortfarande… Kanske dags att ta igen lite sömn?

Ps: Så vad är egenligen mest uppseendeväckande: Att storgråta eller asgarva själv ”in public”? Hehe.
Ps2: Ursäkta detta otroligt osammanhängande inlägg.
Ps3: Shit. Satte nästan kvällsmackan i halsen i en ny asgarvs-attack, råkade zooma in bilden. Godnatt.

Efter en helg som på intet sätt varit mitt livs bästa var det idag dags att börja om på nytt. Dags att ta tag i sitt liv. På alla fronter.

Träningsmässigt gick det idag ganska bra trots helgslarv. Har dock upptäckt att man faktiskt kan vrida ur mina tränings-linnen efter cykelpassen. (Sorry för detaljerna, sjukt ocharmigt, hahaha.) Men jag blir för fasen lika blöt som om jag duschat, i alla fall vissa dagar. Ibland, som idag, är det nämligen som att jag börjar svettas bara av att titta på den jäkla motionscykeln… Hehe.

Och även om det kändes sjukt segt under själva passet så var det otroligt skönt att bli lika slut i kroppen som jag är i huvudet!:) Urvriden på alla fronter liksom.

Sthlm har förvandlats till Gällivare! Rätt mysigt trots köldchock och sönderfrusna hårtoppar…

Har även insett att det faktiskt snart är jul, så ikväll ersätter jag vätskeförlusterna med glögg och fyller på energidepåerna med lussebullar. Sweet. Något som inte är lika sweet är dock: julklappar. Icke inräknade i månadens budget. Woopsie.

Kan någon vara vänlig att påminna mig om varför jag egentligen kämpat så hårt för att bli läkare?…

Jag gillar ju mina gamla jobb!!:)

Igår låg jag i princip i soffan hela kvällen, åt godis och kollade på Vampire Diaries- marathon. (Assistans-jobbet.) Och idag är det servering som gäller. Fri tillgång till delicato-förrådet. Och världens godaste kaffe…

En kopp botade huvudvärken. Illavarslande. Jag tror jag blivit en junkie…

Ibland frågar jag mig själv varför jag egentligen gett mig in i en så stressig arbetsmiljö som sjukvården? Varför välja ett så överbelastat, superambitiöst yrke som läkare, när man skulle kunna leva lugnt och stilla och arbeta med nåt lite trevligt? Ett yrke som inte kräver att man offrar halva sitt liv.

Men jag måste ju erkänna för mig själv: Jag skulle aldrig kunna ha varken assistans- eller severingsjobbet på heltid. Om jag känner mig själv rätt kulle krypa ur mitt eget skinn av uttråkning efter nåt år…

Det här är en väldigt speciell dag. Idag har jag nämligen spenderat min allra sista dag som kandis. Det här innebär slutet av en era.

Sista dagen med en egenkomponerad post-it-skylt på pga glömd namnskylt…

Allra sista dagen ute på praktik som läkarstudent. Jag förstår absolut ingenting. Det känns som att det var alldeles nyss som vi som en förvirrad skock med får släpptes ut på medicinavdelningarna för första gången. Det var tre och ett halvt år sen. Då var man konstant nervös, varje morgon innan man visste vart man skulle hade man en klump i magen. Nu har man blivit mer avslappnad (eller lat, haha) och får inte längre hjärtklappning av att bli tilltalad av överläkaren…

Det känns väldigt konstigt att se tillbaka på alla hundratals timmar man spenderat på olika placeringar. Sittandes på urtrista läkarexpeditioner, väntandes på att något skulle hända (vad som helst!) Eller ståendes på evighetslånga operationer, trött i ben, armar, huvud. Man ville bara att de skulle sy ihop patienten så man kunde gå hem… Aldrig mer kommer man att behöva uppleva känslan av att vara totalt lost och oönskad när man kommer ner på akuten och inser att alla potentiella handledare flyr fältet eftersom att de inte har tid att handleda kandidater…

Inga fler luncher i kandisrummet. Inga klasskompisar. Shit, det är så omöjligt att fatta. Men från och med nu kommer man i alla fall att få lön:)

Slutet på en era. Vad passar väl bättre än att fira med kursmiddag med den lilla hematologkursen?

Hela (lilla) studentgruppen bjöds på middag på mysiga polska Restaurangen ”Cafet pietrovitch” (or something) på Tegnérgaran. Sjukt trevlig företeelse!

Nu är jag alltså på väg hem från ovan nämnda middag, och känner mig lite nostalgisk. Det återstår bara några dagar av föreläsningar, seminarier och projektredovisningar innan den allra sista dagen på hela läkarprogrammet på tisdag. Gaaah, jag tror jag svimmar.

Det konstanta ösregnet har utbytts mot blött, ruggigt snöfall. Så jag gör det enda rätta:

Käkar årets första saffransbulle…

Fullt hus på stans alla cafeer, I wonder why…

Och bänkar mig framför brasan…

Har även hunnit med att återigen bli dyngsur på morgonkvisten, ha praktik på stamcells-transplantationsavdelning (och ätit upp alla skumtomtar i fikarummet) samt kört ett helt godkänt styrkepass. Lyckades nog åstadkomma lite träningsvärk i magen. Hade glömt hur jobbigt bålträning i TRX kan vara…

Hah. Är det någon som kan undgå att se ironin i att jag igår klagade över att det ”inte gick att sätta fingret på vad som var fel”… Idag fanns liksom inte riktigt det problemet. Idag var det tvärtom väldigt lätt att sätta fingret på en jädra massa problem:

1) Att gå upp i svinottan (kl 06 är svinotta för mig.)
2) Bli dyngsur i ett episkt ösregn (med tillhörande storm) på väg till pendeln, kämpandes med ett paraply som ständigt vände sig ut och in. (Skrattar åt det nu, men då var det inte roligt, haha.)
3) Att se den ohygglig orangea rutan när man drar SL-kortet i spärren och inse att kortet är slut om två dagar. Jackpot.
4) Vallfärda till Jakobsbergs station, bli ännu blötare i jakt på en vårdcentral att ha praktik på (/avtjäna strafftjänst för ogiltig frånvaro.)

Och det här var alltså bara dygnets första vakna timme. Haha. Ändå kan jag se tillbaka på en dag som av någon konstig anledning känts lite bättre än igår trots allt. Om man räknar bort första timmen dvs. De svordomar som uttalades irrandes i ett kolmörkt, iskallt Jakobsberg var inte vackra…

Men det blev lite bättre: handledaren var ganska bra (sträng men duktig), jag fick gratis lunch, och i slutet på dagen sa hon att ”det nog kommer att bli en bra läkare av mig…” Eeeh. Tack?

Mitt kära lilla Primark-paraply hade också en rough day.

En rough men bra dag sammanfattningsvis. Nu känner jag mig dock som paraplyet. Pretty much dead.

Ibland kan man inte riktigt sätta fingret på vad det är. Man känner bara att nåt är fel…

För egentligen har det ju varit en riktigt bra dag. Började till exempel dagen med förmiddagsträning tillsammans med Söderorts pensionärsmaffia i västertorps simhall.

Vacker morgon…

Till tonerna av Charlotte Perelli trampade jag runt i poolen medan pensionärerna (dvs vattengympadeltagarna) glatt skvätte omkring. Hahaha. Det borde väl för fasen ha piggat upp mig? Men nej. Allt jag kände var kaffeabstinens och en begynnande huvudvärk… Efter lite omotiverad styrketräning stress iväg till skolan. (Som jag ju skolkat lite från på förmiddagen. Hrm.)

Kanelbullar och kaffe livade upp mig någon minut. Men inte ens socker och koffein kunde minska ringarna under mina ögon. Hehe.

Kortvarig pigghet. Men hematologkursen levererar på fikafronten måste jag säga!

Vet inte om det är nåt skitvirus, ett begynnande vinterdepp eller ett enkelt fall av måndagsblues pga sömnbrist… Men för fasen, hoppas på bättring tills imorrn…

Ps: och nu sitter jag här och försöker skiva en rapport om Polycytemia Vera. Hah. Det går inte bra, har åstadkommit typ tre ord hittills… Lika bra att försöka muntra upp sig själv med lite äkta humor: Little Britain<3

Vände på godispåsen i biosalongen ikväll och blev lite glad…

Godis är gott. Och nu även en källa till visdom…

Perfekta ord innan James och co. började döda varandra urskillningslöst på bioduken…;)

Behöver jag säga mer? Jag lyckades i sista minuten skaffa mig en biljett till Swedish House Mafia…. Lycka.

Själva konserten var bra, vi dansade som galningar. Men måste erkänna att evenemanget var rätt kaosigt i allmänhet. Så mkt folk! Vi lyckades bl.a tappa bort halva sällskapet från första minuten. Och sen blev vi ”fast” uppe i baren i typ 45min under konserten för att de stängde av trapporna som ledde ner tillbaka till dansgolvet. Vilket slöseri med tid när spelningen bara är två timmar!

Hur som helst, vi hade sjukt roligt trots kaoset. Egentligen förtjänar jag att ha så totalt ont i ryggen idag. Man stod verkligen och hoppade upp och ner halva tiden. Men nope- INGET ont alls. Förutom i fötterna. Och kanske lite i huvudet….

Jag som trodde att jag skulle ligga som en stelopererad i minst en vecka funderar nu på att åka och träna. Fast det får nog bli så sent som möjligt;)…

Jag valde fel natt att bara sova 4h. Fråga mig inte varför men hjärnan körde ADHD-hamsterdance igen. Haha. (För mkt Cola och glass kanske.)

Vaknade klockan sex. Dödsdömt trött. Och dagens aktiviteter var inte optimala för detta: Studiebesök på Patolog-labb. En heldag med mikroskopi.

Gode Gud. Att sitta i ett litet rum utan fönster och titta in i ett mikroskop när man bara blir tröttare och tröttare. Jag har aldrignågonsin kämpat så för att inte somna mitt framför läraren.

Averkade hela patologens kaffemeny. Hällde i mig allt från espresso till varm choklad (tills jag fick ont i magen) men blev inte piggare…

Syftet med dagen var hur som helst stt titta på cancerceller i blod och benmärg. I början av milroskoperingspasset försökte jag att distrahera mig genom att leta figurer bland benmärgscellerna: kossor, ugglor, aliens… Men tillslut gick det inte, jag övergick till att försöka blunda mot mikroskopet utan att läraren såg. Lutade mig mer och mer och somnade i princip med ögonen tryckta mot okularen…

Två klasskompisar som också var rätt sömniga…

När vi väl kom ut ur salen hade jag säkert röda ringavtryck runt ögonen. Så pinsamt. Nästa gång vi ska ha studiebesök på patologen måste jag sova mer innan…

Wellwell. Träningen går i alla fall bra:) haha. Har fått världens motivations-spurt när det gäller bålstyrka. Har för fasen aldrig varit så stabil förut. Ingen kan säga att jag inte försöker ge den här jäkla ryggen bästa möjlighet att läka…