Ibland blir man helt förundrad över vilket privilegium vi läkarstudenter har.

På de olika placeringarna blir vi inkastade i människors liv. Tar del av patienthistorier, livsöden, glädje och tragedier. Det är helt ofattbart att vi får chansen att vara med om allt, att patienter orkar berätta för ytterligare en person, en gång till. Samma historia som de säkert återgett för tiotals doktorer och lika många sköterskor.

På hematologen är detta extra uppenbart. Här handlar det om blodsjukdomar, leukemier, cancer. Unga, friska människor som plötsligt får reda på att de är allvarligt sjuka. På avdelningarna ligger människor som genomgår cellgiftskurer och stamcellstransplantationer. De är inne i sitt livs (troligtvis) största kris,  med obefintligt immunförsvar, låga blodvärden, infektioner, och nästan utplånade blodplättar. De kämpar. Och hela livet kretsar runt vad provsvaren kommer att  visa. Att man i en sådan situtation ens orkar titta på en student är för mig ett mysterium… Från början frågade jag mig hur man kan orka jobba med hematologi, det verkade så otroligt tungt rent psykiskt! Men jag börjar att förstå.

Igår hade vi föreläsning med en man som fick sin Akuta Leukemidiagnos för 6 år sedan. Han berättade om svårigheten att förstå att han var sjuk, om chocken, om hur han skaffade sig copingmekanismer, om hur han vägrade att ge upp. Han gick från att vara en bergsklättrande  idrottsman, ”en man i sina bästa år” till en dödssjuk patient i en sjuksäng, och hade jättesvårt att finna sig i den rollen.  Han berättade om en vändpunkt under den första cellgiftskuren: Han stod i duschen och fick för sig att prova om han kunde göra vadhävningar. Efter tre stycken var han förbi av trötthet och föll ihop på toalettstolen. Då bestämde han sig för att vägra bli pacificerad och svag.

När läkarna ville att han skulle ligga och vila gick han ut och promenerade runt Huddine Sjukhus. Han svimmade flera gånger, men fortsatte att ta sin dagliga promenad. Varje dag. Han lyfte hantlar i sängen. Gjorde sit-ups. Det var hans sätt att försöka ta kontrollen över sin situation.

Han blev frisk och ett år efter stamcellstransplantationen åkte han till Chile och besteg ett berg. Han tror själv att det faktum att han tilläts hålla igång fysiskt även när kroppen var som svagast, fick honom att orka psykiskt. Samtidigt är han medveten om hur tur han haft, det hade lika gärna kunnat gå väldigt annorlunda…

Fem år efter tillfrisknandet bad läkaren honom att komma och berätta sin historia för oss studenter. Jag är så glad att han tackade ja. Det var ett sant privilegium att få lyssna på hans historia och jag lämnar Huddinge fylld av en känsla av att jag lärt mig jättemycket. Trots att jag inte kan sätta fingret på vad det egentligen är jag lärt mig…

I sommar ska jag springa bana på Källbrink. Iklädd sport-top och shorts. Och spikskor. Punkt.

Vad bra, då var det bestämt.

Sommaren 2011 var sist jag sprang bana. Sjukt.

Ämnet kommer upp då och då i diskussioner bland kompisarna i skolan. Måste man vara ett föredöme som läkare? Det rationella svaret på frågan är förstås nej. Men vad man än säger så finns det ofta en outtalad förväntan på att läkare ska bete sig på ett visst sätt. Man ska inte dricka för mycket, inte röka, inte vara överviktig, äta nyttigt, motionera, inte bli psykiskt sjuk, inte missbruka läkemedel.

Samma sak gäller förstås fler yrkesgrupper, men det intressanta med just läkaryrket är att det ingår i ens arbetsuppgifter att man ska berätta för andra hur de borde leva sina liv. Måste man själv följa de rekommendationer som man förespråkar?

Folk som umgås med mig uttrycker ibland att ”du borde ju inte få bli läkare, haha” när de hör om vissa av mina (o)vanor och laster. Jag är totalt sockerberoende. Äter glass och mackor till frukost ibland. Jag hinkar i mig både Cola Zero och Fun Light. Jag tränar ibland fast jag är halvsjuk.

Ingen är perfekt, och sockerberoende till trots skulle jag nog ändå klassa mig själv som ganska hälsosam. Det finns ju mer kontroversiella ovanor om man säger så:P. Alkoholbruk, rökning och motion och vikt till exempel. Hur trovärdig är man som läkare då man förespråkar viktnedgång hos en diabetespatient om man själv är kraftigt överviktig? Eller är det kanske till och med bättre för patienten om de har någon som verkligen kan relatera till deras problem?…

Jag har svårt att bestämma mig för vad jag tror i frågan. Å ena sidan tror jag att patienterna förväntar sig att läkare själva ska ”leva som de lär” i hög utsträckning. Kanske blir hälsoförebud om ex rökstopp från en läkare meningslösa om patienten vet om att läkaren ”minsann själv röker”… Å andra sidan tror jag faktiskt att det kan vara negativt att ha en perfekt yta som läkare. Kanske känner patienten då att ”DU lilla flicksnärta, har väk ingen aning om hur svårt det är att sluta röka!”…

Hur som helst. Jag kommer aldrig att börja äta gröt till frukost. Men jag kommer inte att börja röka heller. Jag tror inte att man måste vara ett ”perfect example” som läkare, men personligen känner jag nog att jag helst bibehåller min hyfsat häslosamma livsstil. För min egen skull…

Hade nästan tänkt skriva nåt halvdystert inlägg om hur jag känner att jag håller på att bli sjuk, hur mina ben befinner sig i ett konstigt konstant kramp-tillstånd och hur segt det känns att åka iväg och jobba ikväll.

Men nej, nåt sånt inlägg blir det inte. För jag FICK JOBBET!! 😀

Jag hade verkligen ställt in mig på att få negativt besked och blev så himla förvånad att jag knappt fattade vad han sa i telefonen. Allt blev precis som jag hoppats: start 10e dec med intro på avdelning i 2 veckor, julledigt och sen börjar jag på mottagningen i januari… (Gosh, dags att plugga lite adhd kanske?) Åhhh. Jag är så jäkla lättad!!! Nu slipper jag paniksöka massa jobb ute på landet bara för att kunna överleva, haha.

Glad fredag på er:)

Ps: Benkramperna är dock sjukt udda. Det är insida lår/vastus medialis som spökar, igen. Igårkväll låg jag på golvet hemma hos familjen och kunde inte komma upp. Varje gång jag försökte sätta mig på huk och sen ställa mig upp kom kramp, i båda benen. Snacka om tantvarning. (Blev sjukt utskrattad. Välförtjänt). Vad kan det bero på!? För mkt enbensböj kanske?… Hursomhelst kanske det trots allt är dags att sätta in den där kontaktannonsen nu. Hehe. Snart har jag ju nästan råd att anställa en personlig massör på riktigt;)

SVT bjöd på prima underhållning imorse när en avgående sverigedemokrat fick försöka försvara sig i direktsändning. Hah. Mission impossoble.

It’s no use grabben. Man säger att en bild säger mer än tusen ord, en film kan avslöja allt.

Många upprörda röster hörs i sociala medier men jag måste erkänna att jag bara är sjukt nöjd. Nöjd över att Sverigedemokraterna äntligen får uppmärksamhet för vad de verkligen är: ett gäng rasistiska huliganer iklädda kostym.

Så. Kan alla nu bara inse det orimliga i att vara SD-anhängare och sluta rösta?!

Shit. Ordspråket ”ropa inte hej förrän du kommit över ån” har aldrig nånsin passat bättre.

Jag som var i princip helt säker på att jag skulle bli erbjuden jobbet som underläkare på adhd-mottagninge får nu äta upp min kaxighet och känna mig rätt så dum! Goddammit. Det känns rätt hopplöst, men jag får slutgiltigt besked på fredag. Gaaaah. Jobbig väntan.

Problematiken rör sig i alla fall kring det faktum att den personalansvariga vill att jag ska gå två veckors intro på avdelning innan jag börjar ta egna patienter. Fair enough, det tycker jag lät asbra. Men: chefen på mottagningen behöver nån som kan börja jobba i princip nu på en gång. Det går inte ihop, och därför kanske det inte blir nåt alls…. Dubbel-Goddammit.

Och var är nu min plan B??

Känner mig så idiotisk. Jag hade verkligen tagit ut vinsten i förskott. Hade nästan börjat gräma mig över att min ”lediga” månad i december skulle ryka om jag tog adhd-jobbet (med start den 10e december). Nu vill jag bara ha jobbet! Att behöva vänta på besked till fredag känns så seeeeegt. (Ska jag söka andra jobb liksom?…)

Wellwell. I övrigt har dagen varit bra, hehe. Och nu pågår operation glömma-världsproblemen. Dansar runt i lägenheten och försöker laga mat samtidigt. Haha, tur att ingen ser mig. (Or do they;)??)

Vegetarisk quorn-färssås… Hur lyckas jag alltid få stekpannan att svämma över?! Får försöka äta upp det här också. Haha…

Jag är lite smått kär tror jag.
I SATS spårvagnshallarna.

Hyfsad fasad.

En jäkla massa yta. En hel djungel av TRXer, bosu-bollar, ringar, rep och kettlebells. Folk som tränar jäkligt hårt. Ständigt öppen spinningsal, så att man kan träna på en riktig cykel när man vill. Love it.

Något jag däremot inte älskar är ytligheten. Kom in genom dörrarna som en rätt sunkig människa. Gårdagens mascara lite halvt utsmetad under ögonen. Trasselsuddigt hår. Inte ett regelrätt vrak, men närapå. Receptionisten var måttligt tillmötesgående när jag hämtade ut min spin-biljett kan jag avslöja. Men sen minsann. När jag satt på mig träningskläderna, satt upp håret, och plötsligt såg bättre ut, då blev hon nästintill jobbigt inställsam. Scheise. Jag orkar inte med sån ytlighet…

Jag säger inte att alla på SATS är ytliga, inte alls. Men alla i personalen är alltid perfekt fixade och känns stöpta i samma form. De ser ju likadana ut allihopa! Hehehe…

Men vad spelar det för roll egentligen? Huvudsaken är att det finns bra möjligheter för träning. Och det gör det verkligen:) Tyvärr är det dock svindyrt, hehe och tyvärr är prov-veckan schlutt!:/

Nu är det dags att fira vidare: Det är för tusan fars dag!

Familjemiddag!!:)

Kära, sega söndagsmorgon.

Med risk för att låta otroligt töntig (men vi kom väl fram till att jag är rätt barnslig?), vilken jäkla helg! Det har nästan funnits för mkt att fira, livsstilen är inte hållbar i längden!

Avklarad tenta. Lyckad jobbintervju. I princip ett fixat jobb (med en sjukt bra lön!) Och en inlämnad uppsats. Lägg till det lite födelsedagsfiranden, släktbesök, hälso/mat-mässa, SATS-tränande och shoppande så har du fått en rätt bra bild av vad jag pysslat med.

Helgen började alltså med skolk i fredags för jobbintervju på St:Görans psykiatrimottagning. Fick reda på att jobbet på ADHD-mottagningen är den tuffaste underläkartjänsten de har. Men han verkade gilla mig i alla fall, och sa att jag fick tänka över helgen medan han ringde några av mina referenser. Jag har tänkt, och jag kommer att tacka ja om jag blir erbjuden jobbet!

Fredagsskolket fortsatte sedan med:

Träning på SATS <3. Regeringsgatan hade en hel lekplats med CrossFit grejjer. Och enorma ytor. Jag sörjer att gratisveckan snart är slut. Varför har jag inte utnyttjat den bättre!?

…och sedan:

Hälsomässan med släkten:)

Inga bilder på den dekadenta delen av helgen dock. På något sätt har jag lyckats ramla in vid halv 4-4 snåret både fredag och lördag…:) Ah well. Livsstilen funkar kanske inte i längden, hehe.  Men jag har ju inga intervallpass att klara av på helgmorgnarna längre, så why not?;)

ps: SHIT. Ramlade just in på det gamla inlägget ”Korv”. För två veckor sedan var jag så stressad och bitter. Tillvaron var rätt halvkass, haha. Jag måste nästan fira lite till för det återvunna livet:)…

Jag klarade sluttentan!!!! Det är helt sjukt. Jag måste erkänna att det var på håret: den stationen som kändes pissdålig blev jag faktiskt underkänd på. Men tack och lov lyckades jag kompensera det i och med bra poäng på de övriga momenten… Vilken otrolig lättnad.

Sista stora hindret innan examen är alltså avklarat:) Nedförsbacke mot den 18e januari!

Dock är det fortfarande helt ofattbart att man (läs jag, omogna Lisa) faktiskt i princip är färdig doktor. Jag upplever det som att jag är exakt samma person som när jag slutade gymnasiet. Lika barnslig, sprallig och oerfaren.

Skulle du till exempel vilja träffa den här gris-liknande idioten på SÖS-akuten?:

Lättroad galning storhandlar på Coop Västberga…

Haha. Om patienterna bara visste hurdan jag egentligen är. Men det vet de inte, tack och lov. De vet inte att doktor Clark i hemlighet rider på rosa Barbapappor när hon är och handlar…

På praktiken (och snart på jobbet) är man en annan. Idag tog jag till exempel min första benmärgsbiopsi, (helt sjuuuukt) och det var ta mig tusan nåt utav det roligaste jag gjort på hela doktorsprogrammet.

Cristapunktion kallas det, och görs alltså för att kunna titta på patientens blodproduktion. Man borrar ett hål med en grov nål på bakre höftbenskammen och drar först ut benmärgsvätska. Därefter används ännu en (grövre) nål som man tar ett vävnadsprov med. Jag var nervös, men visade ingenting, och det gick så himla bra! Patientstackaren höll på att svimma, höhö, men det är en bisak, jag fick ut perfekta prover på första försöket;) (Nej jag skojar bara, patientstackaren blev väl omhändertagen…)

Provet tas vid benknölen som är markerad med en 4a… Lätt tillgänglig benmärg!

Det var en helt sjuk känsla att trycka sig genom benet in till märgen. Knak. Jag är fortfarande lite hög… (Shit, nu framstår jag som en riktig sadist, hahah). Men det är så himla roligt när saker och ting går riktigt bra! Kanske att man skulle bli hematolog ändå?…

Två otroligt bra dagar i rad med andra ord. Hoppas att det håller i sig till arbetsintervjun imorrn!

Ps: Kanske ska satsa på Barbapappabilden i mitt CV?

Hoho mina vänner. Med de sista spillrorna av överskottsenergi skriver jag detta inlägg på tunnelbanan. Battery is running low…

En särdeles trött dag med alldeles för lite sömn i bagaget går mot sitt slut. Lyckades dock samla tillräckligt med energi på eftermiddagen för att pallra mig iväg och använda min fabulösa present: ett gästkort på SATS. Fick en hel vecka gratis av en kär vän nämligen. Danke Schön, dags för gästspel!

Hann skaffa en biljett och smita in på ett 30min spinningpass. Det kändes verkligen sjukt kort, man hade precis kommit igång med svettandet och så var det slut! Kul var det iaf, men nästa gång blir det nog en timme.

Obsevera de ”flaschiga” träskåpen. SATS i ett nötskal…

Gymet på SATS i Liljeholmen var dock inte lika flashigt. Vattenläcka, ingen TRX och rätt dåligt med ”funktionell yta”. Men vad fasen, jag tog plats mitt i smeten bland PT-tränare och muskelberg med min pilateboll och röjde:)… Omväxling förnöjer i alla fall. Ska man rehaba i åratal måste man för fasen få variera sig lite! Är åter igång med ordentlig bål och balansträning och jag är så sjukt glad att ryggen inte klagar ett dugg:)

Ytterligare en positiv aspekt med att träna i Liljeholmen ikväll var att jag spontant hamnade på After Work på Olearys!

Lyckades pricka ”Quiznight”. Hahaha… Kanske lite pensionärsvarning, men det var faktiskt rätt trevligt! Ännu ett ”gästspel” således.

Så det blev en rätt bra dag tillslut. Nu är det bara sömn som fattas… (Och lite skrivande på uppsatsen i naturläkemedelskursen medan valvakan pågår. I need sleep, major fail.)