Alperna har verkligen det bästa av två världar. Skidåkning uppe på berget och sen sommarvärme nere i dalen… Kan någon vänligen påminna mig om varför man spenderar vintrarna i sverige, när man kan ha det så här?

På eftermiddagarna är det ibland lätt att glömma att man är på skidsemester!

Näsan har antagit en kräftröd färg. Läpparna är smått brända. Halsen är kritblek. Perfekt skidbränna med andra ord!

Ryggen har börjat klaga så smått. Bara fem dagars åkning kvar… Egentligen kan jag inte tänka mig någon aktivitet som är mer slitande på ett diskbråck än skidåkning: stötar, pareringar, gupp och en och annan vurpa. (Igår höll jag nästan på att trilla ner för ett stup från i princip stillastående…) Så jag hoppas i alla fall innerligt att ryggen håller några dagar till. Efter att ha rekat byn ytterligare har jag nämligen insett att det inte finns något annat att göra än att åka skidor. Och dricka öl i solen förstås…

Guten tag!
Lägesrapport från Serfaus: Första dagen i backen och intrycket av skidåkning är: det funkar! (Och det är fantastiskt roligt.) Jag är med andra ord lycklig och fartblind på 2500m höjd. Ingen vurpa än, och turtle-backen funkar fint. Jag får säkert sona för min kamikaze-åkning med stelopererad rygg ikväll, men huset vi bor i har ”infrabastu” så det kanske kan lindra… (Sjukt flummigt, jag berättar mer sen.)

Lägenheten är rena lyxvåningen och fast vi är sju pers känns det stort:) ”Tyvärr” är det väldigt varmt o soligt väder, så snön smälter fort. Eftermiddagrna kan eventuellt komma att spenderas på verandan…

Utsikt från Masnerkopf, högsta punkten, 2828m…

Nu blir det gulaschlunch. Danke schön!

Är det någon som minns de små skalbeklädda rackarna?

Avresan till alperna har krupit sig närmare och närmare helt obemärkt. Plötsligt är det bara en dag kvar och jag försöker förgäves att packa ner allt man kan tänkas behöva i en resväska. Det går som vanligt inte bra. Pjäxor, hjälm, skidkläder. Allt tar så sjukt mkt plats.

Frågan är om jag kommet att bli tvungen att flyga med hjälmen eller pjäxorna på?

En annan intressant fråga är: Hur klarar sig ett diskbråck i alperna? Well, det återstår att se… När resan bokades för ett halvår sen var jag helt bombsäker på att ryggen skulle vara i tipptopp skick by now. Meeen, så är ju inte riktigt fallet. Jag är därför ypperligt tacksam över att ha fått låna sköldpaddsskalet:

Skyddar inte mot den stående belastningen, men borde iaf hindra att ryggen går av om jag ramlar;)… Så, härmed återinför jag turtles-mode. Im bringing turtle-back.

Det är med en ganska stor gnutta nervositet jag inser att jag imorgon vi den här tiden (förhoppningsvis) kommer att befinna mig i den lilla orten Serfaus i Österrike. Brukar inte ha mkt resfeber, men den här gången är jag något orolig över hur ryggen kommer att må av resväskebärande och skid-kånkande. För att inte tala om skidåkande. Brukar få rejält ont när jag står upp för länge, och slalom är ju rätt så mkt stående… Rehabträningen har på sistone funkat riktigt bra och det vore så sjukt trist om jag kom hem om en vecka och var tillbaka på ruta ett.

Men, vad är det här för pessimism?! Jag är ju egentligen superglad. Det är fredag, solen skiner och jag är nu ledig (ok, ”sjuk” officiellt) i en hel vecka.

Sista träningspasset avklarades förresten idag och det var riktigt roligt trots att solen strålade utanför:) En veckas träningsvila väntar och jag misstänker att jag, om slalomen inte funkar, kommer att gå mina kompisar rejält på nerverna med överskottsenergi. Hehe.

Om nu skidåkning visar sig vara omöjligt kan jag ju alltid glida nerför backarna på mitt turtle-skal!
Och att sitta i solstol i backen och dricka Gluwein är kanske inte helt fel heller, i väntan på After-ski…

Så nu blir det troligen radioskugga i några dygn, om inte alpstugan har wifi, (vilket jag starkt betvivlar):P. Men någon liten uppdatering kan jag säkert bränna iväg!

På tal om bränna. Nästa gång ni ser mig har jag eventuellt utvecklat äkta panda-uppsyn à la alperna… Hehe. Wellwell, håll tummarna för att jag inte kommer hem i sjuktransport;)

Auf Wiedersehen!

Ibland måste man se på sig själv ur ett objektivt perspektiv. De beteenden man själv tar helt för givet och inte alls reagerar på som onormala, kan för andra verka helt absurda.

Som till exempel att träna 5-6ggr/vecka. Eller att stirra in i folks underliv halva dagarna.

Ur mitt egna perspektiv tränar jag ”lite lagom”. Jämfört med de som tränar mycket (typ 2ggr/dag) tränar jag förresten riktigt lite, och inte alls lika hårt.

Andra människor, som till exempelvis inte tränar alls, tycker kanske att man är tokig för att man gillar att träna och utsätter sig för att bli både helt utpumpad och dessutom svettig. Personligen förundras jag över hur man inte kan gilla att träna…

Ur mitt egna perspektiv är det inte heller underligt alls att undersöka underliv. Jag tycker fortfarande inte att det är helt avslappnat, som gynekologerna själva gör, men så farligt är det inte.

Andra människor, som inte pluggar på läkarprogrammet, kan tycka att det är helt absurt att glo upp i skrevet på någon man inte känner. Att det är helt sjukt att slita upp ett barn ur magen på en kvinna (för ja, det är ungefär så ett snitt går till…) eller att vara med och se en livmoder bli bortopererad. Men för oss är det helt normalt. Allt är bara en del av vardagen för de som jobbar i vården. Det handlar bara om tillvänjning. Man blir vardagsblind.

Alla är så vana vid sin egen vardag och man inser inte att man har underliga saker för sig. Arbetsuppgifter. Vanor. Ovanor.

Jag vet i alla fall att jag har ett något suspekt beteende. För vad skulle du säga om du såg nån hantera en burk sånt här:

Vitt, finfördelat pulver…

Jag är så van vid mitt glutaminpulver att jag knappt reagerar när folk tittar på min burk i omklädningsrummet. I spegeln ser jag lite vitt pulver på överläppen. Bra där. Om jag själv såg någon med vitt pulver under näsan vet jag iaf vad jag skulle tänka…

Suspekt!!

Ps. Imorrn väntar förresten halvdag i skolan och sedan sista besöket i hallen innan avresa, och en hel veckas träningsvila (oh my, hur ska jag klara detta;)?!)

Att börja jobbet kl 07.00 på morgonen, som sjuksköterskor och barnmorskor gör, är på gränsen till plågsamt. Läkarna börjar oftast vid 07.30-8.00, (beroende på om man är kirurg eller ej). Idag var sista dagen på förlossningen för mig. Eftersom att jag skulle gå med barnmorska var det således tidig start som gällde. Frukost på tunnelbanan för att vinna en halvtimmes tid i sängen och jag orkade nätt och jämt släpa mig uppför trapporna till sjukhuset på kullen.

Säga vad man vill med att börja tidigt, men det är faktiskt fantastiskt skönt att sluta tidigt. Fast jag egentligen avskyr tidiga starter så måste jag erkänna att jag gillade det här schemat. (Speciellt eftersom att deras dagpass bara var 6,5h långt.) Slutade 13.30. ”Chi-ching!”

Solen sken och jag med. Nu är det bara EN kurs kvar (gynekologi) och sen två tentor innan termin 10 är avklarad. (Ok, I admit, en valbar kurs ska klaras av också innan sommarlovet…)

Men, efter en betydligt smidigare skoldag än igår, väljer jag att glädjas över det lilla. Obstetriken är avklarad och det var fortfarande ljust när jag kom hem efter wetwest och sjukgymnastik, verkligen en fördel med att börja jobba tidigt!

Kvällssol över Midsommarkransen!

Att jobba olika skift varje dag, som jag gjort den senaste tiden, har både för och nackdelar. Men jag måste säga att jag faktiskt gillar variationer. Blotta tanken på det hamsterhjul som vardagen innebär får mig att rysa. Ett otroligt inrutat liv passar nog mig ganska dåligt. Omväxling förnöjer, ibland kan det till och med vara rätt mysigt att vara på sjukhuset när det är lite lugnare, som när man går kväll eller natt.

Och vem gillar inte att vara färdigtränad innan 5?

Somliga dagar går allting lite halvdåligt. Inte så att någon stor, specifik katastrof inträffar, men allting går liksom osmidigt. Det är såna dagar man försover sig, upptäcker att osten är slut när man ska göra frukost. Sen missar man tunnelbanan, får fågelbajs i håret på väg till skolan, upptäcker att matlådan läckt i väskan och att man glömt mp3-hörlurarna hemma. Sen hittar man inte sin handledare, blir ännu mer försenad och får springa in i operationssalen när kejsarsnittet redan är klart och barnet är ute. Man sitter i telefonkö hos folktandvården en halvtimma för att sedan få reda på att det inte finns några tider förrän om sex veckor…. Känner du igen dig?

Min dag var ungefär så, minus fågelbajset tack och lov, (men det har hänt mig…) Avslutade kavalkaden med att köra ”wet-tshirt contest” på gymet eftersom att jag självklart glömt sporttopen hemma. Typiskt att jag förstås svettades mer än någonsin tidigare på den där jädra cykeln. Blottar-fasonerna ackompanjerades av en konstig röstförvrängd musik i öronen, eftersom att jag fått låna en handsfree att lyssna via, av en klasskompis.

Men, en som kört spinning i ”lånade” bermudashorts tvekar inte att träna utan sporttop och med något konstig träningsmusik. Och linnet var faktiskt inte så himla genomskinligt, det är ju turkost för böveln…

Så, nu är det bara att hoppas att inte köket brinner upp när middagen ska lagas!

Det gäller i alla fall att se det positiva: Jag fick faktiskt vara med på ett till (helt) kejsarsnitt och handledaren var jättetrevlig. Matlådan smakade supergott, jag fick en tandläkartid tillslut och träningen gick bra…

Bäst att inte gnälla i onödan, då kanske jag får det där fågelbajset i håret imorrn!

Vissa dagar får jag ett sånt otroligt sug efter att sätta på mig spikskorna och springa as-snabba 200ingar. Med perfekt löpsteg, på ett soldränkt källbrinks IP. Andra dagar längtar jag efter att få tävla: springa stegringslopp, peppad, ha på mig det gula (fula, men underbara) tävlingslinnet och sedan springa järnet. Idag har jag lust att köra grisigt jobbiga långintervaller i kuperad terräng. Jag längtar efter att få mjölksyra i backarna i Älvsjöskogen.

Somliga dagar är löpsuget starkt. Men det är inte bara själva träningen jag saknar, utan nästan lika mkt mina träningskompisar. Att vara med i en klubb, och umgås, kämpa och träna tillsammans, det saknar jag. Man värmer upp, snackar skit, skvallrar, klagar på trötthet. Sen kör man intervaller, klagar ännu mer på trötthet, (om man orkar säga nåt alls dvs) och efteråt börjar snackandet igen…

Vi har varit med om mkt, och tränat o tävlar lite överallt. Med löpningen kommer umgänget liksom automatiskt! Men, det gäller att ta sig tid att umgås fast man är skadad. Trots att alla är sjukt upptagna;)

Petra och Carro, Huddinges bästa löpartjejer!

Så nu är jag i alla fall lite mer uppdaterad i skvallret! Nackdelen är dock att jag nu är ännu mer sugen på att springa…

Är det bara jag som tycker att det är skönt när det är svalt när man tränar? Inte iskyla, men åtminstone fräsch, normal rumstemperatur.

Jag har på senare tid upptäckt att det går att reglera farten på fläktarna i gymet. Tidigare har jag aldrig riktigt fattat varför plötsligt fläktarna stängs av eller sätts på, jag har trott att de varit centralstyrda. Typ.

Även andra har förstås insett vart fläkt-knapparna sitter och idag blev det nästan en fläkt-fight… När vi kom till gymet stod luften fullständigt stilla. Så jag drog på fläktarna ovanför cyklarna litegrann, (absolut inte fullt snurr) och satte mig och började trampa. Tre minuter senare står luften still igen, någon har stängt av fläktarna. Jaha. Någon vill tydligen ha tropisk hetta. But why?

En tjej går och sätter på fläktarna igen, men en man iklädd full träningsoverall protesterar, så fläktarna får fortsätta stå stilla. Jag ville nästan utbrista: ”den som fryser, träna hårdare!” Men jag höll tyst, hehe, och vi fick svettas rejält i alla fall…

Det är inte så att jag har mest kläder på mig i gymet direkt (snarare tvärtom) och ändå är det jag som reagerar på värmen. Håller jag på att få hypertyreos? Eller är det klimakteriet kanske?;) Fast det var ju fler som tittade irriterat på de stillastående fläktarna.

Passet blev ändå bra, 8x 4 min, och sedan styrka i TRXen. Bland annat utfallssteg:

svårt att försöka fota sig själv och hålla balansen samtidigt;)…

Benen var möra efteråt och jag dka erkänna att hela jag är rätt slut… Tur att det äntligen är helg! Jag känner verkligen av att jag bara haft en ledig dag på två veckor (och då var jag ju manglad). Men nu är det iaf dags att ladda om och förbereda för fest!

Man måste ju se till att ersätta vätskeförlusterna efter träningspasset!:P

Nio månaders ofrivillig löpvila på grund av diskbråck, jag har nästan börjat tappa perspektiv på tiden. Har det verkligen snart gått ett år?

Har varit skadad så länge att den brinnande känslan av ”att måsta komma tillbaka snabbt” har försvunnit för länge sen. Jag träffar Anneli i bassängen på Eriksdal, hon är också skadad. Två skadade löpare är bättre än en, i alla fall när det gäller wetvest:)

Vi diskuterar massa saker där i vattnet, verkligen inte bara träning, men såklart blir det en del skadesnack. Anneli plågas av plantar-fasciit, men har inte nått det något avslagna skade-lunk som jag hamnat i. Hon har bara varit skadad i någon månad och har fortfarande Stockholm marathon som mål. Ett stressande mål. För även om det är bra att ha ett klart fokus som ökar motivationen till rehabträningen, så kan det vara riktigt jobbigt att ha en stundande tävling framför sig när man är skadad. Veckorna rinner iväg utan löpträning och man hoppas varje dag på ett mirakel, så att man plötsligt ska kunna kicka igång hårdträningen precis där man slutade…

Så var det för mig i somras, när jag inte visste att jag hade drabbats av diskbråck. Då tränade jag frenetiskt för att ändå kunna springa under 39 på tjejmilen. Så blev det inte, och nu över ett halvår senare är jag betydligt lugnare. Min ursprungliga plan var att komma igång med joggning i januari/februari, för att kanske kunna köra vårens terrängtävlingar, men jag inser nu att den här säsongen också är körd. Så nu släpper jag tanken på löpning ett tag till och hoppas på att kunna börja jogga lätt närmare sommaren. Kanske när diskbråcket fyller ett år?

Jag vet inte om det är dåligt för motivationen att tappa fokus lite. Men det känns just nu skönt att slippa stressen att bli skadefri så fort som möjligt. Jag har förlikat mig med tanken på att bo på gymmet ett tag till. Nu får det ta sin tid liksom…

På tal om fokus, just nu känns både kroppen och hjärnan så där total-manglad och söndermosad som efter nattpasset. Jag har ingen aning om hur jag ska klara Duggan (skriftligt prov) imorrn. Det har blivit två långa kvällar på SÖS, igår och idag. Jour och förlossning… Tur att utsikten är fin i alla fall!

Solnedgång över årstaviken och liljeholmskajen, vackert!
(fast mobilbilden gör inte riktigt utsikten rättvisa…)

I would like to introduce you to my newest friend, Mr Crescent:

Jag är äntligen, en MYCKET stolt cykelägare. Efter timmars rekande (och åtskilliga turer fram och tillbaka till olika cykelaffärer) var jag ikväll tillbaka i Kungens Kurva, och denna gång fick jag faktiskt med mig en cykel hem!

Cykel är verkligen en materialsport, och jag är egentligen ganska ”anti” hela konsumtionshetsen. Hjälp. Först ska man ha en dyr cykel, sen såklart ett lås, en hjälm, lampor och så ett extra lås till framhjulet… Men, nu har jag alltsammans, så enda kruxet är att våga mig ut på en jungfrutur. (Efter att ha ställt in sadel och styre dvs… Dubbelhjälp.)

För att fortsätta på dagens cykeltema: Idag kan jag rapportera att jag kört ett rejält intervallpass på motionscykeln på gymet. Halleluja. Kort sagt, ett bra pass med en nedåtgående stege: 3 x4min, 3x3min, 3x2min, 3x1min, med en minuts vila. Ingen ryggsmärta, ingen begränsning, (förutom mjölksyran!) Det var knappt att jag orkade hålla mig kvar på cykeln i slutet… Att jag sedan knappt orkade någonting i TRXen var kanske inte så konstigt.

Och om man fortsätter ”proud owner-temat”: Jag tog en sväng förbi föräldrarna idag och inkasserade en hel del presenter från Clark senior, som varit i USA, bland annat ett träningslinne och ett par löparskor:

OCH, jag fick med mig några påsar såna här hem:

Please remind me, varför åker jag inte hem till föräldrarna mer;)?