Vilken måndag. Måste säga att det var fantastiskt skönt att bara ha ”halvdag” i skolan idag. (Kompledigt efter nattjouren.) Ledig tid är guld värt.

Har förutom det korta seminariet i skolan både hunnit med att träna och införskaffa mig lite träningsnördiga saker:

Ett TRX military-training kit, och en rejäl burk glutamin.

Egentligen kändes det lite onödigt att köpa en egen TRX eftersom att de finns på gymet jag tränar på. Meeen, nu har jag ju i teorin chansen att ge mig ut i det fria med mina band och kötta på i äkta militärstil;-)… Har verkligen fastnat för TRX, eftersom att man kan få till ganska hård träning bara med hjälp av sin egen kroppsvikt. (Har ju blivit förbjuden av sjukgymnasten att sätta tyngd på axlarna.)

Så idag har jag satt sprätt på en del pengar! Glutaminet var iofs ett kap. Har sporadiskt ätit glutamin efter träning i flera år, men på sistone har det blivit mer frekvent och idag hittade jag en riktigt billig burk. Glutamin är central i proteinomsättningen och är den aminosyra som cirkulerar mest i kroppen. Bra för att undvika nedbrytning av både muskelceller och immunförsvar!

Träning innan skolan, lyckad shopping på eftermiddagen och vår i luften. What a day! Att det hela avslutades med öl/vin- drickande hos en klasskompis följt av kursmiddag (och mer vi drickande) gjorde ju inte direkt saken sämre;)

Bättre måndag får man nog vänta länge på!

(Det kommer dock troligen att vara liiiite jobbigare att komma upp vid halv 7 för placering på specialitmödravården imorrnbitti…)

Jag klarade det: höll mig nätt och jämnt vaken hela natten!

Det är något speciellt, nästan mystiskt, med sjukhus på nätterna. Tomma korridorer och öde kulvertar.

Hyfsat fräsch för att vara kl05.30?

Inne på förlossningsavdelningen däremot, är det full fart och bemanningen är lika hög som dagtid. Natten gick förvånansvärt bra. Så länge det hände grejjer var man pigg, men framåt fyrasnåret när patienten jag följt hade förlösts blev det betydligt svårare att inte däcka… Höll mig dock hyfsat vaken med några rejäla koppar kaffe, och en ständig ström av mackor och frukt. Att jag sedan nästan somnade gåendes från SÖS till Zinken är dock en annan femma…

Och dagen efter?

Efter fyra timmars sömn är man inte helt med. Jag var kaxig imorse och tänkte att jag inte behövde mer sömn, men nu är det betydligt värre. Hjärnan känns som om den körts genom en köttkvarn och kroppen är helt manglad. Jag har under dagen varit tvungen att uträtta både en och två aktiviteter som involverar hjärnan, och det har inte gått så bra. Bland annat har jag slarvat bort 2(!) mp3 spelare och gjort några idiotiska inköp.

Sablar, nu fick jag näsblod. Hmm, kanske dags att sova!?

Ps: och det är alltså nu man ska vara utvilad och pigg inför en ny vecka…

Hur förbereder man sig inför en hel natt utan sömn? Ja, inte vet jag.

Min första nattjour någonsin väntar ikväll mellan 21-07 på forlossningen på SÖS. Jag kommer att gå med en barnmorska och får förhoppningsvis vara med på en massa normala förlossningar. Under hela utbildningen har jag medvetet undvikit att ta praktikpass på nätterna, det verkar så otroligt slitsamt… Så vi får se hur det går! (Jag är nästan lite nervös.)

De jag har frågat (som har mer erfarenhet av nattjobb) tipsar om att försöka sova en stund på eftermiddagen innan passet börjar. Men hur ska man kunna göra det när man är klarvaken (och nytränad)? Nåväl, lite skönt med en ursäkt att slappa i soffan i alla fall:)

Wish me luck!

För somliga passar det utmärkt, att gå upp vid 05.45, hälla i sig ett glas juice, och sen slänga sig iväg till gymet för ett spinningpass som startar 06.30. Hjälp. Jag har aldrig förstått det.

För mig är det helt oförståeligt hur man kan köra ett rejält ’kvalitets-pass’ innan gruset ens lämnat ögonen. Min kropp är fortfarande i dvala vid den tiden, den måste väckas långsamt…

Under mina glansdagar som löpare (märk ironin) har jag förstås kört ett och annat morgonpass. Men de är inte många, och det har alltid varit lugna jogg-pass. (Väldigt annorlunda jämfört med intensivspinning alltså…) Dock vet jag att morgonträning inte riktigt är min grej, att hålla på och nöta dubbelpass (dvs ett morgonpass och ett kvällspass) som många löpare gör, flera dagar i veckan, kommer jag aldrig att göra. För det finns varken lust eller ambition.

Däremot får man lov att inse att det ibland måste bli morgonträning, om det ska bli någon alls. Som idag till exempel. Fast jag måste ju erkänna att jag snoozade till kl 7 och blev tvungen att skippa första föreläsningarna… När jag väl kommit upp, ätit frukost och tagit mig till hallen blev det ett mellanting mellan intensivcykel och mysjogg: mellanjobbig ”distanscykling” med en vattenskadad mp3-spelare som sällskap. Svettigt i ottan (om nu klockan 8 räknas som otta?) Det var i alla fall jag och pensionärerna på gymet. Trevligt. Lite bålstyrka hanns med innan jag stressade vidare till KS Solna, där jag skämmandes fick smyga in under en pågående föreläsning. Men det var det värt!

Således en lyckad morgonträning. Om än inte en så brutalt tidig en. Och dagen är ju inte slut än. Dags för assistentjobb ikväll, och nattjour imorgon.
(Helg? Vad är det?)

Ps. Något måste man ju ta till för att hålla sig vaken, men, inget lösgodis!

No more hamster-look! Behöver jag säga mer?

Man skulle lätt kunna säga att jag är lättad över att allting löste sig utan vare sig besök hos vårdcentral eller öron/näsa/hals-specialist.

Snacka om att jag njuter av att äta utan att få en uppsvullen kind…

Vilket skämt. Jag har just spenderat en timme på gymet, och genomfört ett av mitt livs mest ofokuserade träningspass någonsin. Orsaken? Jag har haft annat att tänka på…

På väg mot västertorps simhall, på tunnelbanan, skulle jag som vanligt äta mellanmål. Precis när jag skulle ta första tuggan av mackan kände jag hur det ilade till i vänstra kinden. Den ilande, konstiga känslan kom från spottkörteln i käkvinkeln (parotiskörteln). Vad tusan, tänkte jag, SÅ himla god var väl inte mackan att spottkörteln blev överaktiv?… Men det slutade inte där. Efter att ha ätit ett äpple också upptäckte jag att kinden kändes svullen och gjorde ont. Solklara symptom på spottsten i parotis (dvs en liten sten som täpper till salivens utförsgång). Suck.

Väl inne på gymet upptäckte jag att jag såg ut som en ekorre med hamstrad mat i ena kinden. Eller som någon med påssjuka. Efter att ha snabb-konsulterat mina smartaste klasskompisar via telefon konstaterade jag att det inte fanns någon mening med att åka till varken akuten eller någon vårdcentral. Bara att avvakta och hoppas att det löser sig… 

Så, med en svullen käke i äkta hamsterstil, satt jag i omklädningsrummet och hade beslutsångest anående om jag skulle träna eller ej… När den värsta svullnaden lagt sig beslutade jag mig för att köra ett lätt pass, med sjukgymnastikövningarna. Således blev det en oengagerad timme, där hälften av tiden gick åt till att googla ”hur masserar man ut en spottsten?” Resultatet blev förstås att både träning och medicinsk efterforskning blev halvdan. Dubbelsuck. 

Jag önskar att jag kunde skratta och säga att hela det här inlägget är ett skämt. Men tyvärr är det inte det. Det känns helt sjukt, som att det finns någon sorts konspiration mot mig. Spottsten, som pricken över iet efter årets kavalkad av krämpor. Vad f*n?

Och nu sitt jag här efter att ha ätit middag. Återigen i med en kind i hamsterstorlek och en rejält ilande spottkörtel. Ju mer saliv som produceras desto ondare gör det. Huskuren, att suga på en citron och ”massera” kinden, är jag otroligt skeptisk till. Inga massageförsök har hittills hjälpt. Men jag är måttligt sugen på att spendera morgondagen i någon vårdkö, så jag hoppas innerligt att någonting kommer att hjälpa…

Snälla citron, uträtta ett mirakel.

Mycket skola (samt diverse annat) och lite träning i bloggen på sistone har jag märkt. Dags för bättring:

Det är inte så att jag slutat träna, inte alls, grejen är bara att mina träningspass kanske inte är någon vidare läsupplevelse…

Träningsmenyn består av cykelpass varvat med trängsel i bassäng (iklädd blå flytdyna förstås) och en hel massa bålstyrka i alla former. Använder TRX, Pilatesbollar, balans-plattor, blå skumgummirullar och bosu-boll… Det är hela tiden två steg framåt och ett (eller tre) steg bakåt men bålen blir i alla fall starkare, även om själva diskarna är lika svaga som tidigare.

Har faktiskt kört några lite hårdare pass den senaste veckan (om man jämför med det mys-tränande som jag sysslat med på sistone) Idag blev det nämligen lite cykelintervallrt och svetten lackade. Att ryggen reagerade med att skicka ut ilskna strålar orkar jag just nu inte bry mig om. (Man måste väl få vara nöjd nån gång?)

En annan sak jag är oerhört nöjd med är det här;

Hehe, och nej det är verkligen inte mina ultraljudsbilder, utan jag ville bara visa vad jag har sysslat med idag (förutom träningen alltså). Jag har agerat ultraljudsfotograf! Vilken fantastiskt tålmodig mamma som lät mig hålla på och mixtra i en evighet. Och jag måste säga att jag nästan var lika stolt som mamman när jag väl lyckades…

Ps: Bilderna i inlägget är helt opersonliga och har alltså ingen koppling till de patienter jag träffat idag. Lugn. Sekretessen är ej bruten!

…käka D-vitamin.

Min inställning till kosttillskott har alltid varit lite skeptisk. Brukar tänka att så länge man äter varierat och ordentligt så får man i sig det man behöver. Det senaste tidens kavalkad av missöden: infektionen i visdomstanden, virus, influensa och det faktum att jag aldrig lyckas bli av med diskbråcket, har dock fått mig att inse att det finns ”room for improvement” så att säga…

Här är min alldeles egna burk…

Vår främsta källa till D-vitamin är via solen och under vinterhalvåret är det i princip omöjligt att få i sig tillräckligt här i Sverige… Dess rapporterade effekter i kroppen är många. Det deltar bla i skelettomsättningen och i immunförsvaret. Vissa säger även att det minskar risken att drabbas av olika sorters cancer, hjärtkärlsjukdom och att den generella mortaliteten (risken att dö) sjunker om man ser till att ha tillräckligt med D-vitamin i kroppen…

Efter att ha spenderat många timmar med ett flertal olika handledare på olika vårdcentraler och mottagningar, har jag i alla fall fått intrycket att D-vitamin helt klart är den nya ”inne-vitaminen”. Vissa läkare har börjat råda alla sina patienter att ta extra tillskott av det…

På barnläkarmottgningen där jag hade sista veckans praktik hade jag en handledare som börjat analysera D-vitamin hos barn med besvär som huvudvärk, trötthet, ont i kroppen. Hon fann att många haft extremt låga värden… Efter substitution med vitaminen blev besvären bättre. Även barn med ADHD hade blivit betydligt bättre med tillskott av D-vitamin.

Vi har blivit drillade. Flera i klassen har börjat under vintern. Och nu alltså även jag, till viss del inspirerad av Ingmarie.
(Det kommer nog inte att skada i alla fall, så länge man inte överdoserar;)…) Men helst av allt skaffar jag mig mitt D-vitamin härifrån:

Vilket skämt. Jag har just spenderat en timme på gymet, och genomfört ett av mitt livs mest ofokuserade träningspass någonsin. Orsaken? Jag har haft annat att tänka på…

På väg mot västertorps simhall, på tunnelbanan, skulle jag som vanligt äta mellanmål. Precis när jag skulle ta första tuggan av mackan kände jag hur det ilade till i vänstra kinden. Den ilande, konstiga känslan kom från spottkörteln i käkvinkeln (parotiskörteln). Vad tusan, tänkte jag, SÅ himla god var väl inte mackan att spottkörteln blev överaktiv?… Men det slutade inte där. Efter att ha ätit ett äpple också upptäckte jag att kinden kändes svullen och gjorde ont. Solklara symptom på spottsten i parotis. Suck.

Väl inne på gymet upptäckte jag att jag såg ut som en ekorre med hamstrad mat i ena kinden. Eller som någon med påssjuka. Efter att ha snabb-konsulterat mina smartaste klasskompisar konstaterade jag att det inte fanns någon mening med att åka till varken akuten eller någon vårdcentral. Bara att avvakta och hoppas att det löser sig…

Så, med en svullen käke i äkta hamsterstil, satt jag i omklädningsrummet och hade beslutsångest anående om jag skulle träna eller ej… När svullnaden lagt sig beslutade jag mig för att köra ett lätt pass, med sjukgymnastikövningarna. Således blev det en oengagerad timme, där världen av tiden gick åt till att googla ”hur masserar man ut en spottsten?” Resultatet blev förstås att både träning och medicinsk efterforskning blev halvdan. Dubbelsuck.

Och nu sitt jag här efter att ha ätit middag. Återigen i med en kind i hamsterstorlek och en rejält ilande spottkörtel. Ju mer saliv som produceras desto ondare gör det. Huskuren, att suga på en citron och ”massera” kinden, är jag otroligt skeptisk till. Inga massageförsök har hittills hjälpt. Men jag är måttligt sugen på att spendera morgondagen i någon vårdkö, så jag hoppas innerligt att någonting kommer att hjälpa…

Snälla citron, uträtta ett mirakel.

Så var det dags igen. Dags att säga adjö till en kurs (innan man ens hunnit förstå att man går den) och starta igång en annan. Utan andningspaus förstås.

Nu är pediatrikkursen slut. Med sorg i hjärtat inser man att vi nu fått all barnundervisning vi någonsin kommer att få. Nu förväntas vi kunna allt om barn… (Tentan kommer dock som vanligt som en jätte-klump i slutet av terminen.) Barnkursen har varit rolig, men skulle nog behöva lite mer tid. Precis som nästan alla kurser på läkarprogrammet. Menmen, man får väl lita på att man får bra handledning under AT:)…

Idag började i alla fall Gyn och Obstertrik-kursen. Kvälls och helgjourer på förlossningen väntar och jag vet inte riktigt om jag är redo. Kursens innehåll är inte direkt något jag brinner för (snarare tvärtom) och skoltröttheten pyr oroväckande under ytan… Att ämnena som avhandlas under föreläsningarna innehåller uttryck som ”slempropp” och modermun gör inte direkt saken bättre, hehe. Jag bereder mig för ett blod och slembad, bara att stålsätta sig! (Fast å andra sidan, vad kan vara värre än Bajs-chocken på nedre-GI under kirurgen?)

Dags att återigen försöka tagga till. Många andra hade ju tyckt att det vore jättekul att läsa en sån här kurs! Så jag får försöka se slempropparna som ett privilegium…