Kanske börjar tenta-stressen att märkas?

Imorgon är det dags för praktiska provet på Kirurgkursen. En stationsexamination, där vi studenter kastas in i olika rum där vi ska genomföra olika uppgifter och bli bedömda.

Ett i teorin ett ganska roligt sätt att bli examinerad. I praktiken ett väldigt effektivt sätt att stressa upp läkarstudenter med prestationsångest…

Imogon: praktiskt prov. På tisdag skriftlig tenta. Nästa fredag: muntlig examen.

Således går den mesta tiden åt till plugg. Och den tid som inte går till plugg är ovärderlig! Idag samlades kursen för frågestund i stationer på ”kliniskt träningscentrum” och efter det skulle jag förstås vara effektiv- Och springa hem till Petter.

Allt var packat och klart. Trodde nästan jag glömt sport-topen, men den var med. Drog upp skorna ur väskan. Och hjärtat sjönk som en sten:

Jag hade packat TVÅ VÄNSTERSKOR.

Allt som varit så tajmat och klart… Jag funderade febrilt: Strunta i löpningen?  Springa i Sneakers? Åka hem, och sedan springa därifrån till Petter?

Nej: Jag slängde i sulorna i varsinn sko. Höger fot ner i den ena vänsterskon. Tog några joggande steg i omklädningsrummet: Inte så bekvämt kanske, men inte så illa att det inte gick…

Envis som en åsna. Jag vet. Knäpp? Ja lite. Men jag körde snabbdistans 20min+15min+ 5min, med 2min paus mellan varje för fot-vila (ta ut foten, fixa sulan, snabbmassage).  Foten var lite öm men jag måste säga att det gick bättre än jag trott:)

Så går det när man är stressad och tanklös. Är huvudet dumt får fötterna lida. Eller hur var det?

Efter tre småtrevande uppvärmnings-steg ville jag bara vända hem.

Det kändes ärligt talat som att någon kört in en kniv i lårens framsidor och skrapat ur musklerna. ”Kul med banpass idag tänkte jag, det kommer säkert att gå superbra.” Och då hade jag inte en kommit till nedförsbackarna. Enda sättet att ta sig nedför dem var att släppa på och inte bromsa alls. Haha… Uppför var inget problem. Absurt.

Med sällskap av Joh-Anna tog jag mig i alla fall fram till ett soldränkt Källbrink, där vi upptäckte att träningen redan börjat- utan oss!

Hängde på bäst vi kunde och kunde sammanfatta:

4x 1000m, med varierande ståvila (mellan 1-2min) Tider på ca 3.33-3.30. Helt Ok med tanke på förutsättningarna!

Avslutade med 5x200m, inte max-fart

Sedan nedjogg genom skogen, förbi kvarndammen. Solen lyste varmt kl 20 på kvällen.

Inte helt fel.

Jag säger bara:

AJ! Aj, aj, aJ, aj, AJ, aj.

Varje steg jag tar gör ont.

Jag kan inte ens minnas när jag senast haft sån träningsvärk. I låren till på köpet- där får jag aldrig (trodde jag) träningsvärk! Hela framsidorna gör ont, särskilt ytterdelen. Att springa upp och ned för Hammarbybacken är tydligen lite för mycket för mina ben.

Tror egentligen att det är mest nedförs”löpningen” (snarare nedförsklättringen) som skapat mest träningsvärk. Att bromsa så kraftigt på varje steg (excentriskt muskelarbete) är ovant.

Nu två dar efter är det som värst. Kul att det är träning ikväll…

Idag har jag haft dubbelt Söndagstur.

1) Tur på akuten. Tur som i att vara på rätt ställe vid rätt tid. Råkade gå upp en timme för tidigt på morgonen (ve och fasa vilket sömnslöseri) och åkte in till skolan i förtid. Helgjour på akuten (obetalt förstås). Men det var det värt. Idag har det hänt mer än alla andra dagar sammanlagt.

2) Tur i solskenet efter skolan. Värmen och sommaren slog emot mig när jag joggade ut från SÖS-kulverten. Underbart. Att jag sedan hade för mkt kläder på mig och fick ett infall att för första gången springa upp för Hammarbybacken var en något mindre underbar (läs: jobbig) historia. Svettigt och varmt. Inget vatten. Men vackert var det!

var inte ensam i backen- två killar körde 6ggt upp och ned, på den lilla grusvägen som går på vänster sida om backen. Jag kunde ju inte vara en vekling och bara köra en gång, så det blev 3ggr…

Sedan fick Petter rädda mig från dehydrering och en säker död. Han kom cyklandes med vatten, och vi hade sällskap hem:)

NU: Tack och hej för denna helg. Mätt efter grillad mat, exotic-snacks och Mästarnas Mästare. Fötterna på bordet- check!

Redo för en ny vecka med tentaplugg… NOT!

Årets kanske roligaste lopp- SpringCross, gick av stapeln idag vid Stora Skuggan, Sthlm Universitet.

Personligt rekord på banan: 24.25, och en fin andraplats!

6km terräng, skog, lite rötter, lite grus, lite mer skog. Backar. Platt mark. (Mest backar) En varierande, rolig bana, som man är glad att man bara behöver springa ett varv runt. (Andra självplågare springer ju 12km…)

I alla fall.

Pollenplågan tycktes först blir värre och värre under morgonen, men jag tror kanske att adrenalinet räddade mig:) För under loppet funkade andningen fint. Starten gick 12.15. Man märkte direkt att Louise Wiker från Hässelby stack ifrån och jag själv på andraplatsen sprang hela loppet ensam. Monica Kingstedt, också Huddingelöpare, (och löparguru) var mig hack i häl hela vägen, men hamnade ca 30s efter i slutändan…

Rusade iväg första kilometerna på 3.40 och höll sedan stadigt under 4min/km. Dessvärre kroknade jag  i backarna sista 2km och tappade min ”24-min-dröm”… Men jag var så nöjd ändå. Pers med 40sek från förra året på samma bana!

En andraplats och ny bästatid på banan var inte helt fel. Att vinna pris är en bonus:

Pulsklocka från Suunto.  Det gäller att välja rätt lopp att springa- de med lite mindre konkurrens!

Resten av dagen firades med sol, sol, hund, och sedan middag med vänner.

Laddat batterierna med solsken inför dagen i bunkern (SÖS-akuten) imorgon. Mastodont-pass från 8-19. Så nu är det dags att tänka på refrängen…

Kan dock bli lite svårt att sova ikväll. Godis, Cola, och lopp-hype!

Ögonen rinner. Näsan rinner.

Igår trodde jag att jag började bli sjuk. Konstigt nog kom det ganska plötsligt, när jag gick ut.

Ont i ögonen, ont i huvudet, dunkande i bilhålorna, näsa som att vattenfall. ”Nejnejnej” tänkte jag. SpringCross imorrn.

Nu med två antihistamin-tabletter i kroppen (tagna igår) känns det bättre. Lite bättre i alla fall. Hals och ögon är fortfarande lite svullna. Att ge sig ut i skogen och köra terränglopp kanske inte är det smartaste när man är pollenallergisk (utan inhalator).

Men: Mot Stora Skuggan. Dags för SpringCross!

Jag håller tummarna att jag skonas från pollenplågan idag!

”Nordens största akutsjukhus” har man fått höra att det är.

När man står inne i sardinburken, bakom Kirurgskutens disk, så känns det inte så. Trettio personer, med olika yrkesroller, rusar omkring på en yta på ca 10 kvadratmeter. Den ena mer stressad och upprörd än den andra. Man letar desperat efter undersökningsrum, plats för alla sjuka patienter, och överläkaren. Stress och press och fullt med folk överallt.

Och då har jag inte ens nämnt patienterna.

Högen med patientmappar växer stadigt under dagen. Akuta fall kommer ständigt in, och hamnar såklart högst upp i prioriteringsordningen. Har man otur kan man alltså ligga ”fyra på listan” i 8h…

Som kandidat är det svårt att värja sig för situationen- man mår dåligt över att patienterna får vänta så! Sneglar på mapp-högen som växer och tänker på den stackars grönmarkerade tjejen (=ej akut) med ont i magen, som prioriteras ned eftersom att larm på larm inkommer.

Kanske låter det som full fart och lärorikt som tusan. Men tyvärr är det så att ju mer stressade läkarna är, destå mindre tid och ork finns till handledning. En kandidat innebär extrajobb och extra tid- som inte finns. Därför får man försöka klara sig själv. Handlägga de enkla fallen ”ur högen”, och beta av dem, sakta men säkert.

Sakta går det, och förhoppningsvis säkert!

Likadant är det med löpningen känns det som- Sakta i alla fall. Dagens pass, 90min distans, med 20min lite snabbare tempo, kändes supersegt. Runt Årstaviken bar det i alla fall av. (Ont under fötterna efter 50m). Men, jag hoppas att vila till på lördag gör susen, både för kropp och humör!

Imorgon väntar dock möte med min handledare från knäprojektet. Eventuellt artikelskrivande väntar!

Nedan följer en beskrivning av vad som händer när man kommer försent till träningen en regnig kväll:

Som jag skrev tidigare ville jag verkligen ha sällskap idag.

Sällskapet var A och O. Därför begav jag mig till Källbrink, där ”lilla löpargruppen” skulle köra 600ingar på bana. Trodde jag. Eftersom att jag kom 3min försent (kutade som en galning sista biten) så hade de redan stuckit iväg på ippvärmning.

Eftersom jag redan var varm tjuvstartade jag med några skogsintervaller:

3x 1km kuperade terrängintervaller, med 1 min vila.

Sedan letade jag återigen efter den försvunna löpargruppen. Utan lycka- i ösregnet själv… Fick reda på att de ändrat planerna och skulle köra i skogen istället. Så jag letade mig ut på den ödsliga, blöta banan ensam…

3x 1000m bana, med 1 min vila. Inte nån världsrekordfart direkt. Men jag är nöjd att jag inte bara satte mig under läktaren och gav upp. 3.38 fart, typ.

5x200m, med 1 min vila igen.

Sen var jag nästan trött. Och lagom tills dess skymtade jag hela gänget på grusvägen och sällade mig till skaran som sprang omkring i skogen, i skydd från regnet. Smart. Hann med en lätt skogsintervall på 400m innan jag tackade för mig.

Alltså- en sjukt ensam träning, i regnet. Precis vad jag inte planerat. Men så här i efterhand känner jag mig riktigt nöjd. Fick ihop en hyfsad mängd, utan att det kändes jobbigt. Kanske kan det vara bra att köra lite terräng o lite bana i samma pass? Vad vet jag:) Det kändes i alla fall lättare än om jag kört 6 tusingar på bana…

På nedjoggen fick jag dessutom sällskap, och draghjälp (ordagrant) av Molly-the dog!

Trots att jag är ung (i de flesta sammanhang rena skitungen) så känns det att man inte är 18 år längre.

Kanske beror det på livsstilen, eller inställningen. Men igår insåg jag hur längesen det var jag tog studenten.

Igår var jag på min kära systers studentskiva, med middag och sedvanlig fest efteråt. Maten var god, sällskapet trevligt och jag hade riktigt roligt! Men jag höll ärligt talat på att somna dansandes kl 00. Tog mig med nöd och näppe av tunnelbanan (höll på att sova mig förbi stationen) och stapplade direkt i säng hemma.

Vad har hänt med orken? Inser att prioriteringarna är annorlunda nu. Att festa till kl 03 känns inte alls lockande en vardag. Dagarna på akuten sätter sina spår och man är inte direkt megapigg när man kommer hem.

En av mina närmaste vänner, som för närvarande är hemma 1v från Barcelona, (där hon under tre månader lever ljuva livet och pluggar spanska), berättar om vilda festnätter till 06 på morgonen. Jaha känner jag. Är jag världens tråkigaste som inte ens vill vara ute till 03?

Vi lever så otroligt olika liv, jag och min jämnåriga, lite mer festliga, ”roliga” vän. Jag beundrar hennes ork och vilja att nattsudda. Men jag står för mina prioriteringar och inser att jag egentligen är nöjd. Om jag hade velat vara ”roligare” så skulle jag kanske vara det. Och min definition av ”rolig” är kanske lite mer inriktad på träning än vad som anses normalt… Om jag inte får träna så har jag varken ro eller roligt:)

Dock känns inte heller träningen så lockande idag. +2 grader, grå himmel och isande regn.

För att ens orka ta mig ut idag måste jag locka mig själv med ett lugnt, lätt pass. Med sällskap. Utan sällskap, ingen löpning idag. Intalar mig att det är bra med lugn löpning idag, med bara några fartökningar, ska ju trots allt tävla igen på lördag…

Halloj!
Tillbaka igen från Daderydsvallen, där Danderydsloppet gick av stapeln idag.

”Asfalt” och platt bana stod det på hemsidan. Asfalt?

Jag hade på något sätt föreställt mig en lätt bana. Men, nja, tidvis var det riktig terräng!

Banan började med en tjurrusning över den obligatoriska gräsplanen, därefter följde typ 500m på trä-spångar(!!!) och en del köande… Sedan tungt grus, lätt grus, lite asfalt och sedan ren terräng- med stockar och sten 400m.

Visst, banan var lite tuffare än tidigare trott, men jag gillade den- vackert var det! Man sprang längs med vattnet. Det blåste rejält, så jag försökte hålla mig i rygg på en långskånk från ”Nora Running”… 5km passerades på 20.30. Höll en jämn ansträngningsnivå, men kilometertiderna varierade kraftigt pga terräng och blåst! Efter 7km tröttnade jag rejält- Det märks att man inte är van vid den ”långa distansen” 10km. Fler lopp behövs!

Sluttiden blev 40.59. Just under 41 min, och pers med 36sek (Tjejmilen 41.35).

Inte helt nöjd med tiden, att komma ner under 40min känns ganska långt borta! Men- jag åkte till loppet med tanken att få ett bra träningspass, och det fick jag! Sån tuff snabbdistans hade jag aldrig fått till själv.

Väl i mål insåg jag att jag kommit tvåa bland tjejerna, efter Petra förstås. Och jag fick en fin kopp! ”Danderydslopps-koppen” är tydligen en tradition. För övrigt så vill jag skicka en eloge till Robert, som gjorde ett sjukt bra lopp med tanke på förutsättningarna- 37.32!

När det senare vankades prisutdelning höll jag på att skratta ihjäl mig när jag såg priserna…

En annan tradition är att vinnarna får pokaler (!!) som var absurt, löjligt stora.

Frågan är ju: VAD gör man med en pokal? Jag började fundera på om de sorteras som hårdplast, eller metall? Hehe…

Men jag har hittat ett perfekt användningsområde:

Sammanfattningvis är jag supernöjd att jag åkte till Danderyd idag!