Idag var dagen då jag hade planerat allt, så himla bra.

Jag skulle åka till Solna, ha Onkologiundervisning till kl 16.00. Sedan gå på spinning på Friskis i stan. Därefter möta upp Petter och äta middag i stan. Trevligt, väl-timat, fantastiskt lugnt och harmoniskt.

Host. I teorin. I själva verket skulle dagens eskapader bringa allt annat är harmoni…

Dagen började med 25 minuters frysning i väntan på bussen som inte kom. Inte helt optimalt, men jag klagade inte alltför mycket.

Efter skolan däremot, när det efterlängtade spinningpasset skulle avverkas, körde allt ihop sig.

TID är en bristvara. TID betyder väldigt mycket i min vardag. Vi fick sluta tidigare, så jag tog mig till Friskis Sveavägen, satt lugnt och väntade ca 30 min för att köpa en biljett (måste köpas exakt 1h innan passet för att man ska få plats). När jag, glad i hågen, skulle köpa biljetten- var Plånboken borta. Fick ett litet nervöst sammanbrott vid receptionen. Öste ur hela väskans innehåll på golvet, ringde hem, ringde syrran, ”är plånboken hemma!?” . Paniken växte så smått. Insåg även att: ingen plånbok–> ingen träning.

Jag blev besviken.

Hade sett fram emot att få unna mig ett spinningpass, eftersom att jag tycker att det är så roligt!

Jag blev arg.

Arg på min egen klantighet. Hur kan man glömma plånboken när man VET att man ska betala för att träna?

Arg för att jag slösat typ 45min av min tid inne på friskis. Och nu var jag ju ändå ”tvungen” att åka till västertorpshallen och träna istället (där har jag ju gymkortet.) Jag som timat så bra för att matcha med Petters jobb. Någon sorts sympatisk reaktion startade i kroppen på mig- stresspåslag på hög nivå… Gnisslade tänder och frustade av irritation när jag skyndade mig mot t-banan för att ta mig söderut. Tunnelseende är aldrig bra.

Jag var så irriterad och arg på mig själv att jag: satte mig på tåget åt fel håll!

VA? När senast gjorde jag något så onödigt och idiotiskt. HURRA: där slösade jag ytterligare en kvart. Gissa om jag blev glad?! Not. Jag höll på att sjunka genom jorden. Hjärtklappning i bröstet av surhet. Rök ur näsborrarna av ilska.

Ibland reagerar kroppen så konstigt. Jag som brukar vara lugn som en filbunke (ok, oftast) fick alltså totalt psyk-bryt idag över något så trivialt som en timme slösad tid och en inställd träning. Men för mig betydde just detta otroligt mycket idag, (och kanske tröttheten är en bidragande faktor…) Jag irriterade mig så sjukt mycket över att jag kunde struntat i att åka till Friskis, utan åkt och utnyttjat min lediga tid liiite bättre direkt.

Men jag tog mig till ”hemma-gymet” tillslut i alla fall. Efter ett bra pass på crosstrainer (med lite inspiration av Ingmaries intervallserie 3x 2,3,4 min) var jag helt plötsligt en annan människa. Glad, trevlig, harmonisk. Inte eldsprutande drake längre… Att Petter sedan bjöd på middag och ETT KILO lösgodis gjorde inte fredagkvällen sämre direkt;)…

Tänk vad lite träning och godis kan göra!

Jourtid på sjukhuset.

Efter klockan 18 blir det verkligen tyst i korridorerna. Röntgenjour stod på schemat idag. Visserligen bara kväll (tack och lov) men att gå direkt från ”skola” till jour är lite tungt.

Röntgen. Sitta framför en dator och kolla bilder. Inga patienter, ett mörkt rum. Lät inte så lockande. (Snarare sömnpiller…) Men: röntgen överraskade! Lärorikt och roligt, med en trevlig handledare. Fri tillgång till kaffe och kakor, samt tid för att äta middag (inte en självklarhet överallt). Jag stannade t.o.m längre än vad jag ”var tvungen”…

Men OJ vad tyst det var i kulverten när jag skulle hem. Nästan så att man blev lite mörkrädd. Tänk hur det blir på nattjouren sen!

Jag gillade ändå dagens upplägg: Träning (wetwest) i Västertorpshallen innan skolan (hade lite sovmorgon!) och  sedan iväg mot SÖS. Skönt att slippa e.m rusningen i bassängen!  Hälsenan är bättre (ta i trä). Inte för att jag försökt springa än- den här veckan fick bli ”Fjäder-lätt-vecka” med bara alternativträning. Tror ändå att kroppen behöde lite återhämtning och alternativträning…

Nu vankas det princesstårta och kvällsmackor. Perfekt innan läggdags;)

Och- imorgon är det fredag!

Varje dag har sina toppar och dalar.

Den här tisdagen domineras dock av två ”nederlag”. Två gånger idag har jag gett upp…

Idag var jag placerad på Ortopedens Operationsavdelning. På Ortopediska operationer röntgar man väldigt ofta, för att kontrollera att skruvar, stift och dyl ligger rätt. Det innebär att man måste skydda sig mot strålning, med tunga blykläder. Det känns i benen efter några timmar! Första operationen, en handled, gick fort och smidigt. Den andra däremot, innan lunch, tog låååång tid. Läkaren skruvade och bankade i den splittrade armbågen, och det var jätteintressant. Men vid halv 2 kände jag blodsockret sjunka under fotknölarna. Och jag erkände mig själv besegrad, gav upp och tog lunch… Orkade inte ens gå på nån mer OP på e.m utan satt och pluggade istället…

De ser kanske tunna och fina ut, men jädrar vad tunga de är, röntgenkläderna!

Sen på kvällen funderade jag på inomhusträning- en Olga-variant i hallen. Jag var dock otroligt ovillig och fastnade i soffan. Tyckte att det kändes onödigt att pallra mig hela vägen dit med en halvöm hälsena. När jag tillslut masade mig ut och började jogga mot hallen fick jag än en gång se mig själv besegrad- hälsenan gjorde ont. Det var som att hela mitt medvetande fanns i den där jäkla senan… Och jag vände efter 20 min. Så det blev ingen hall-träning! Kände att banträning inte riktigt är optimalt för en ömmande hälsena… Istället joggade jag hemåt i iskylan, ca 60 min blev det. Och självklart kändes hälsenan bättre så fort jag vänt hemåt. Ironi!

Jag brukar inte ge upp. Men idag blev det två gånger…

Fast kanske kan man tänka att jag varit förnuftig? Att jag för en gångs skull ”Lyssnat på min kropp”, (som det så fint heter) och tagit rätt beslut? Man vet aldrig! Men just nu känner jag mig ändå ganska nöjd med läget…:)

Vad gör man egentligen när ryggen tycks ha adhererat mot soffan? (Alltså växt fast, med patologiska bindvävs-strängar…) Klipper man av banden, eller ligger man kvar?

Jag är en sån som brukar lyckas pallra mig upp, men snart en dag, kommer jag att sitta kvar och dega. All work and no play makes Lisa very tired!

Det var länge sedan sist…

…jag rastade wetwesten!

Jag vet inte hur många timmar jag spenderat i poolen med min kära blå dyna runt magen. För nåt år sen, när jag hade löparknä, tror jag att jag wetwestade typ varje dag (ok, kanske 5/vecka) i ett halvår. (Johanna var mitt trogna sällskap!)

Tråkigt? Att stampa vatten, runt, runt, i djupa delen av bassängen kanske inte verkar så lockande. Men tro det eller ej- jag fortsatte faktiskt efter att knät blivit bättre, och jag har faktiskt kört wetwest varje vecka sen dess… Tills för några månader sen då jag ramlade i skogen och fick ont av vattentrampet (då känns det ju sjukt meningslöst som ”prehab”..

. Har varit otroligt skonad från skavanker sedan knät blev bra efter vurpan, men i helgen kändes både en hälsena och ett knä. Och idag, när jag ”tvingades” ner i poolen insåg jag att jag faktiskt saknat det lite!

När man väl kommit i poolen (Hurvaligen, det tar emot att hoppa i det iskalla vattnet!) så är det ganska trevligt. Men, det är trots allt mycket roligare med sällskap… Tiden gick lite snabbare när vatten-jympa-musiken började dunka:) Och tro mig- vattenjympa-folket var tom konstigare än jag! De lekte med Gymstick-Aqua (pinnar med snören på) så jag kände mig inte helt utstirrad…

Några andra återseenden (inte lika kära) som jag gjort idag är:

– Rörelseapparatens Anatomi– Shit pommes frites. Ortopedi= Massor av ben med olika namn…

– Life-Support. Att dricka kaffe och ÄTA sockerbitar är ibland enda sättet att hålla sig vaken (tex i ett mörkt röntgenrum). Vi kallar det Life-Support.

Imorrn blir det Ortopediska operationer hela dagen, och eventuellt träning i hallen, om hälsenan vill vara med på det

För andra gången skriver jag ”ett första” blogginlägg. Inviger en ny blogg idag!

Med Petters hjälp har jag roffat åt mig ”www.loparlisa.se”. Är det snäppet vassare är blogg.se? Kanske har jag drabbats av hybris, men känner mig helt klart mer proffessionell… Det kommer dock att ta ett tag innan man vänjer sig med alla konstiga flikar och alternativ!

… saknar barmark när jag ser den här bilden…

Idag är kroppen mör efter gårdagens träning. 40 min snabbdistans (hybris igen?) satte sina spår. Var sjukt nöjd med min insats, tror nästan att det blev över 9km på 40 min! Hade ingen Garmin, men jag tror att jag höll ca 4.15-4.20 tempo… Sub 40 milen- here i come! Lite känningar i gamla löparknät idag dock, så får se hur det blir med träningen idag:) Tror i alla fall att jag måste tillbaka till bassängen snart! Vattentramp på recept mot löparknä:)

Så: lägg nya adressen på minnet! Vi ses:)

Livskvalitet är att slippa stressa.

SOoooooOOL!

Men om man ALLTID var så där ljuvligt ledig skulle man kanske inte njuta lika mycket?

-Då ligger jag på sofflocket!

Tack kära Karolinska Institutet för att ni, EN DAG varje termin ger oss tid för att Idrotta.
Visst, vi pinas och plågas med heldagar och studier varenda dag om hur vi ska främja hälsan hos samhällets befolkning. Men EN dag får vi i alla fall till att hela våra egna kroppar.

Tack.
Idrottsdagen: En onsdag varje termin, får vi alltså helt ledigt. Vare sig vi är på praktik eller har teorivecka så stryks allt schemalagt denna dag. Så att vi får göra VAD VI VILL. (Helst ska vi ju förstås vara fysiskt aktiva, och delta i någon av de aktiviteter som skolan anordnar.) Men idag, ligger jag i soffan! AH!

Romme-Alpinresa?
Ponnyridning?
Friskispass?

Massor av alternativ fick vi- alternativt ansträngande aktiviteter. Herregud tänkte jag, jag är ju aktiv varenda dag (ta i trä). Idag får jag sova! (Jobbet ringde, ”NEJ tack” sa jag. Jag kan inte jobba.)

Igår var det som vanligt träning i hallen med långdistansgruppen: 20x 200m med 100m joggvila…
Vilken Kick det är att springa fort!
Döjobbigt förstås, men otroligt roligt och givande eftersom att underlaget utomhus inte direkt främjar snabbhetsträning… Och visst är det sjukt motiverande att ha någon att jaga (igår var det Robert som var farthållaren)

Så idag är jag lite seg i benen, men någon träning blir det nog allt (gym eller wetwest). Det är ju faktiskt Idrottsdag, och då kan inte en sån som jag vara helt inaktiv;)…

Och det vore ju idiotiskt att inte passa på att träna dagtid för en gångs skull, när gymet är tomt!

Alla hjärtan har tydligen en dag.

HUR kan man vara så seg?