Vad säger man till nån som inom kort ska cykla 300km?… ”Åh fyfan din stackare, 150km räckte mer än väl för mig!”? (Nja, inte så bra.) ”Lycka till”?

Ja såklart säger man lycka till, men min kära kusin ville gärna ha lite mer konkreta tips inför morgondagens Vätternrunda (som avslutning av en klassiker.) Tyvärr hade jag inte så mycket visdom att erbjuda. Men kunde i alla fall låna ut cykeltröja och jacka och bjuda på middag:) Min extremt begränsade cykel-erfarenhet i söndags fick mig i alla fall att dra EN viktig slutsats som jag kunde förmedla: don’t do it alone. Sällskap is the shit, både mentalt och fysiskt. Slätternas motvind är inte kul att ta ensam hela vägen….

Te och choklad. Min erfarenhet säger att det alltid är bra. Tröst och stöd e vad jag kan erbjuda;) Hehehe.

Medan kusinen laddar för cykling laddar jag för festival. Hoppas att ryggen håller för två kvällars dansande:) Jag kan förresten knappt fatta att jag inte blev halvt förlamad efter söndagens eskapad. Ryggen är helt OK! Lyckades även i alla fall ta mig igenom 30min crosstrainer följt av styrka utan att bli ryggbruten. Framsteg mina vänner!

Ps: Lycka till Johanna!!

VAR är den episka träningsvärken som jag räknade med?

Efter halvvättern var jag extremt trött. Hela kroppen, från topp till tå var utpumpad och dränerad på energi. Kunde knappt uppbåda kraft att trycka ihop tandkrämstuben där på söndagskvällen. Hahaha… (Men trots denna extrema trötthet hade jag förstås svårt att sova, är alltid uppe i varv efter lopp där man verkligen tagit ut sig, eller som gått bra rent generellt. Jobbigt, men kanske naturligt?)

På måndagen var jag fortsatt mör och i princip zombifierad. Alla jobbarkompisar skrattade rått åt den kommande träningsvärken där jag slöpade mig fram genom korridorerna och höll på att somna på morgonmötena. Jag väntade, och väntade. Trodde att jag skulle drabbas av extrem benvärk, i alla fall i låren, efter den ovana ansträngningen. Men nej. Inget hände.

Klart jag var trött: i ben, nacke och rygg framförallt. Men om jag ska vara ärlig är nog huvudet är nog det som varit mest påverkat! Sömnigt har det varit…. Gissar att det är för att jag inte är van att ”tävla”/vara aktiv under så låååång tid. Ultra har ju liksom aldrig varit min grejj.

Hursomhelst. Trots att kroppen känts ganska hyfsad har jag tagit det lugnt med träningen. Igår avklarades det första bålstyrkepasset (märkte nog minsann att musklerna var rätt trötta, shit vad matt jag blev!) Idag skiner solen och wetvest utomhus lockar… Men imorrn funderar jag på om inte benen är redo för lite lätt cykel och benstyrka?:)

Bosuboll, boll och jag.

Är man förresten knäpp om man känner att man redan är lite sugen på att cykla? För en sak är säker: Jag har saknat tävlingssituationen, det märktes under söndagen. Shit vad taggad jag blev när jag märkte att det gick bra. Det kan nog hända att det blir en halvvättern någon mer gång i mitt liv, haha…

En annan aspekt på det här med Halvvättern är hur extremt hungrig jag varit efteråt. Igår efter träningen, när jag var som tröttast, fick jag lyxigt nog hemleverans av sushi från en före detta klasskompis som visat sig bo ett stenkast bort. Det kan inte bli bättre. Eller jo, det kan det: Efteråt bjöds det på hemgjord chokladsås och glass, som tillagades av ovan nämnda vän i mitt kök. Hahaha. Mer bortskämd kan man inte bli, och det behövdes verkligen…

Hann inte fram med kameran för att fota det underbara innan hela glasspaketet var tomt.

Enda problemet när man har en trevlig kväll är att man inte inser att klockan går, och vips hade alltför många sovtimmar försvunnit. Haha. Jag kan avslöja att det blev solglasögon på på väg till jobbet imorse. Och nu är jag mör. Igen.

Äntligen!

150km är avklarade, på 5h 27min. Bättre tid än jag nånsin hade kunnat hoppas på… Men så hade jag ju också världens bästa, privata draghjälp i motvinden på östgötaslätterna. Hela vägen.

Vi började väldigt avslappnat, för att inte kalla det ”lojjjt”. Sist ut ur starten, hade knappt rullfart. Haha. Men sen trissades farten upp och jag höll på att dö. Den första milen var den jobbigaste på hela loppet. Fick så sjukt ont i benen, framförallt på insidorna. Kroppen chockades totalt när man började helt ouppvärmd.

Jag o pappa längst bak i fållan. Ser sjukt vilsna ut. Fotograf: Johanna (som för övrigt klagade lite på min kära tanthybrid… Haha

Efter en mil undrade jag alltså hur f-n jag skulle klara 14 till, och vi drog ner på tempot rejält. Vi körde vårt eget lopp, tog rygg på grupper som höll samma tempo som vi. Mil efter mil passerades och efter ett tag började jag inse att jag hade jäkligt roligt.

När halva loppet var avklarat började vi att öka tempot och när vi med 20km kvar insåg att vi skulle klara 6h så var det bara att pressa på. Passerade folk hela vägen och det kändes som att vi bara blåste förbi. (Thanks to Mr Clark!) Kom i mål extremt nöjd, och märkte knappt att jag var trött i benen:) När jag sen klev av cykeln insåg jag dock att:
-Benen var räääääätt så möra. (Fine, helt döda.)
-Ryggen var sjukt öm.
-Jag hade choklad utsmetad över halva ryggen efter att ha plockat i och ur ett antal choklad-powerbars från fickorna under vägen. Hahaha.

Kompletterade sen tröj-förödelsen med lite gräsfläckar…

Pigg och glad:)….

Nu är jag hemma. 4 trappor var helt underbart som anslutning på dagens eskapader. Jag är trött, men så extremt nöjd och glad. Mycket för att det var så himla roligt, men också för att jag överhuvudtaget klarade det (och snabbare än väntat)

Nu soffläge och mer chokladfläckar tack!

Vi är på väg!
Efter förra inlägget har förberedelserna inför halvvättern blivit något mer seriösa. Lite lätt wetvest igår, sen pastamiddag hos familjen. Min käre far valde även att go All in och shoppade loss i cykelbutiken…

Energi nog för att mätta ett fotbollslag? (Och det här var bara hälften…)

Han överraskade mig även med en cykeltröja i present. (Fickor på ryggen behövs tydligen absolut.) Så nu finns det en viss risk att jag misstas för någon som faktiskt vet vad jag håller på med (vilket ju inte stämmer.) Detta förutsätter dock att jag håller mig lååångt ifrån min lilla tantcykel:)

Har redan fantom-smärtor i rumpan, i väntan på vad som komma skall… Hahaha. Menmen, wish me luck!

Här ser ni fröken expert-på-uppladdningar. Lyckades skaffa mig en redig vätskebrist i solskenet igår (vilken underbar dag dock!) Spenderade sedan gårdagskvällen iklädd högklackade skor varför jag nu har rejäl träningsvärk i vaderna och ont under framfoten. Så jäkla bra dagen innan 150km på cykel.

Toppar den optimala uppladdningen med att nu ligga på balkongen o käka digestivekex till frukost. Imorrn bitti ska jag för övrigt upp samma tid som jag kom i säng inatt. Den ultimata planen!

Coke Zero-cheers från balkongsoffan:)

Skulle för övrigt vilja lägga till att det inte var meningen att det skulle bli så här. Ett eller två glas var planen, men det blir å andra sidan nästan alltid roligast när man är spontan…

Hmm. Tror jag behöver lite lätt träning idag för att mota bort vad-värken. Annars kommer det att krampa imorrn…

Tre dagar innan halvvättern kom vi alltså iväg på vårt första långpass. Bättre sent än aldrig? Haha.

Idén var att köra till Södertälje och tillbaka, men när vi kom till gamla Södertäljevägen insåg vi att vi skulle behöva trängas med halva Sveriges nationaldagsfirare på den där jäkla vägen… Så det fick bli mina gamla landsvägar bakom Huddinge sjukhus istället. Snacka om lugnare. Delade vägen med motorcyklister och cyklister (som alla var snabbare än oss, hahaha.)

Energipåfyllning, någonstans i Tubgelsta…

Efter att vi tagit en paus insåg vi att vi cyklat sjuuuuukt långsamt. I den farten skulle Vättern ta typ 8h. Ooops. Så på hemvägen ökade vi något.
Totalt typ 75km, på 3.5h. Och då inräknas en hel del förvirrat kringcyklande i Botkyrka, lite klättring uppför flottsbrobacken, och några pauser:)

Trots att det gick långsamt är jag så NÖJD att vi gjorde det här. Halva resan gjord liksom. Bara lika långt kvar…

Nu fortsätter nationaldagsfirandet!

Bra idé! På väg på picknick i Rålis…:)

Långhelg. Lyckan förmörkas bara ev ett litet (eller snarare massivt) orosmoln:

Skrev ut detta igår. Plötsligt e det på riktigt.

Typ tre dagar kvar. Dags att börja träna? Hahaha. Enda problemet är att jag har sån träningsvärk i baksidorna att jag knappt kommer ur sängen. Optimalt. Det blir nog en liiiiten utflykt ändå idag, nationaldagen till ära. Måste bara komma upp ut sängen som sagt…

Oj vad jag identifierade mig med denna lilla hund när jag såg bilden på Instagram:)…

Fattar inte att det bara gått två dagar av arbetsveckan. Manfall på jobbet har lett till att jag fått sjukt mkt att göra. Så jag är trött, i alla fall under dagarna.

Men lagom till sleepy-time brukar piggna till. Undrar varför?;)

Busted. Gårdagens choklad-frenzy-spår. Måste ju käka upp resterna från i lördags. Stackars mig, hehe.

Tror iofs att träning efter jobbet får mig att piggna till på kvällarna också. Ikväll efter wetwest och styrka e jag betydligt mer vaken än jag var igår. Så det handlar inte bara om sockerkick, haha.

En dag kvar, sen HELG:) Enda problemet e ju att torsdagens och fredagens jobb i princip måste klämmas in under morgondagen. Tjempa po!

Jag älskar verkligen soliga dagar där man i princip är ute heeeela dagen. Man hade kunnat förvänta sig att det här skulle bli en ytterst passiv, seg-deg-dag efter festen med efterföljande utgång igår. (Och så kändes det iofs litegrand till en början.) Men sen blev det en helt ultimat solig söndag…

Två fantastiska premiärer har avklarats idag:
1) Den efterlängtade shorts-premiären!

2) Eriksdalspremiär. Äntligen utomhusbad:) Träffade Ingmarie i poolen kl 17 och det var fortfarande stekande varmt. Helt underbart…

Fullt med folk på badet, förståeligt i hettan!

Två glada vattenlöpare:) Bild snodd från Ingmarie.

Då har alltså startskottet för sommaren gått. Jag klagar inte. Inte ens över det faktum att mina ben fått en extrem shortsbränna.

Hehehehe. Framsidorna av låren är cykelröda…

Eller att min lägenhet såg ut som ett litet slagfält efter festen igår:)…

Städbehov? Uppskjutet.

När jag kom hem ikväll var det dock dags att ta tag i saker. Blev helt förundrad över antalet tomma flaskor. Hahaha. Även över antalet fulla flaskor iofs:) Och fulla chipspåsar. Tror minsann att det är så att en fest leder till flera. Hehe. Jag kommer troligen att behöva en hel del hjälp att dricka upp allt som är kvar, och det jag fick i present:)…

Festen var hur som helst mycket lyckad:) Ingenting är sönderslaget, lägenheten står kvar och komattan (aka Gnun) är inte vinfläckad. Enda problemet är att någon av nån anledning råkat röra runt på min Spotify-profil och har raderat en av favoritspellistorna. Det kunde varit värre;)…

Det blev en favorit i repris idag. Stillastående malande, i 3h 10min. Jag hoppas verkligen att den här träningen ger något inför halvvättern. Vet att jag borde ge mig ut på vägarna, men det e så praktiskt att bara sätta sig och trampa. (Med musik!) Det ger iaf vana att sitta på den jäkla sadeln. Min rumpa ville dö efter ca 1h. Sittaår typ, haha. Benen började protestera efter 2.50. Jag börjar faktiskt att bli lite orolig hur fasen ska orka mer än dubbelt så långt om en vecka? Med backar och motvind…

Till skillnad från förra veckan bestod dock utsikten idag av två hundar som försökte att ”få till det” i trädgården. Hahaha. Det gick inte så bra. Den stilige herren Alfons visste inte riktigt vad han höll på med, (varken igårkväll eller idag) så än så länge- No puppies!

Lyckades i alla fall bli klar med långpasset innan ösregnet började. Vädret var perfekt för träning egentligen, halvmulet och rätt varmt. (Svettades som vanligt så det rann dock.)
Trots mulet väder/ duggande regn går det nämligen uppenbarligen att jobba på cykelbrännan.

Sporttopen gav märken, trots att jag satt med ryggen bort från solen…

Så nu har jag cykel-lår, sport-tops-rygg OCH matchande vita fötter. Snyggt.

Resten av dagen har spenderats i en galleria. Tyvärr inget marathon-hejande för mig idag. Kändes ganska konstigt, men jag hann liksom inte med det… Nu ligger jag i alla fall raklång i soffan och försöker att ladda om. Benen är möra och kroppen är matt. Men snart kommer en hel skock med folk som ska hjälpa mig att fira in mitt lägenhetsköp ordentligt, så det är bara att pigga upp sig!

Har städat (enligt mig) och köpt det viktigaste:

Isen gör festen. Så säger de ju i reklamen, så då borde väl allt vara lugnt nu?